Malmös framgång hotar öka segregation

Text: Dan Ivarsson
Publicerad 20 mars 2010 15.24 Uppdaterad 22 mars 2010 15.41

Malmö.
Malmö är perfekt för en gästprofessor som älskar att cykla. Och vill studera hur invandrare klarar sig i en ny stad.
Daniel Hiebert kommer från Kanada – landet som älskar sina invandrare mest i hela världen.

Daniel Hiebert är årets Willy Brandt-professor i Malmö. Det innebär att han under ett års tid får bo i en MKB-lägenhet på Stora Trädgårdsgatan, och forska på Malmö högskolas institut för migration, mångfald och välfärd.

Men Hiebert var rätt skeptisk när han fick erbjudandet om att flytta till Malmö.

– Både jag och min fru har läst massor av deckare av Henning Mankell. Så vi trodde väl att svenskar skulle vara väldigt deprimerade och mörda varandra hela tiden, skrattar han.

Men egentligen var han mer orolig för att Malmö skulle vara en riktigt tråkig stad:

– Städer med 300 000 invånare i Kanada är verkligen inte speciellt intressanta. Men jag är helt imponerad av Malmös utbud: mängden av olika restauranger, det enorma utbudet av kulturella aktiviteter. Och så har ni spännande arkitektur, både i gamla stan och hela den här stadsdelen, säger Hiebert och slår ut med armen mot husfasaderna i Västra hamnen.

Hiebert har valt ut två platser i Malmö där han vill visa hur kulturell mångfald ser ut. Han tar oss med till Rosengård centrum. Och till Västra hamnen.

– Både Rosengård och Västra hamnen har en enorm kulturell mångfald. Men det är två helt olika världar. Och folk tänker inte på kulturell mångfald när de besöker Västra hamnen.

Ändå är arkitekturen i Västra hamnen väldigt internationell. Folk från alla möjliga länder bor, jobbar och kommer på besök i Västra hamnen.

Hiebert jobbar som professor i Vancouver, en stad med två miljoner invånare och betydligt större invandring än Malmö. I kvarteret där Hiebert har bott de senaste sjutton åren kommer de närmaste grannarna från Punjab, Vietnam, Hongkong, Singapore, Italien och Filippinerna. Bara två av grannarna är gamla kanadensare. Redan i dag har var fjärde invånare i Vancouver kinesiska som modersmål. Om tjugo år kommer drygt 60 procent av stadens befolkning att ha rötter i Asien, Afrika eller Latinamerika.

Vad tycker kanadensarna om det?

Jo, de älskar det! Stora opinionsundersökningar visar att 75 procent av befolkningen i Kanada tycker att invandringen har positiv eller mycket positiv inverkan på samhället.

Kanadas statschef är invandrare: generalguvernör Michaëlle Jean kom till Kanada som flykting från Haiti.

En orsak till att Kanada välkomnar invandrare med öppna armar är att landet har en åldrande befolkning. Och kvinnor i Kanada föder ännu färre barn än kvinnor i Sverige. Snart är det bara invandringen som gör att befolkningen ökar i Kanada.

– Om du vill ha pension och gratis sjukvård när du blir gammal är det invandrarna som måste betala för det. Det här förstår kanadensarna i dag, säger Hiebert.

Om du fick ändra en enda sak i det svenska invandringssystemet – vad skulle det vara?

– Jag tror att ni i Sverige måste bli öppnare för ekonomisk invandring. Då skulle folk också förstå kopplingen: att migration kan vara bra för landets ekonomi, säger Daniel Hiebert.

Som gästprofessor i Malmö håller Hiebert på att skriva en bok, där han och några svenska kollegor jämför situationen för invandrare i Malmö och Vancouver. Forskarna studerar bland annat enklaver, bostadsområden där mer än 70 procent av invånarna har invandrarbakgrund. I Malmö finns inget Chinatown, ingen stadsdel som domineras av en enskild invandrargrupp. Det närmaste exemplet är Herrgården, där 23 procent av invånarna kommer från Irak. Men även där är genomflödet väldigt stort: när folk får jobb flyttar de ofta ut från Herrgården.

Forskarna studerar vilka chanser nyanlända invandrare har att skaffa utbildning, jobb, bostad och bra lön. I Kanada har det blivit tuffare för invandrare att få kvalificerade, välbetalda jobb.

Arbetsgivarna struntar i att invandrarna ofta har lång universitetsutbildning och arbetslivserfarenhet med sig i bagaget.

– Invandrarna får dåligt betalda jobb. Men de är ofta duktiga och högmotiverade, och lyckas jobba sig uppåt. Och deras barn är ofta väldigt framgångsrika i skolan.

– Men jag är väldigt orolig just nu för att den här vägen till ekonomisk förbättring för invandrarna försvinner och förvandlas till en barriär inom några år, säger Hiebert.

Finns det något område där du ser att invandrare har det lättare i Sverige än i Kanada?

– Ja, bostäder! Tillgången på anständiga bostäder för nyanlända invandrare är mycket bättre i Sverige. I Chinatown i Vancouver får folk tränga ihop sig i små rum där det droppar vatten från taket, det är mögel i väggarna och fullt med kackerlackor och sänglöss. Tro mig, det är mycket värre än här i Sverige.

Men även i Malmö riskerar bostadsmarknaden att bli så tuff att nyanlända invandrare inte har någon möjlighet att flytta till ett bättre område eller köpa sin egen bostad.

– Det är jag orolig över här i Malmö. Risken är att staden blir ett offer för sin egen framgång. Om det blir för dyrt och svårt att skaffa sig en bättre bostad kommer folk att bo kvar längre och längre i segregerade enklaver som Herrgården, säger Daniel Hiebert.

Invandrare kan bli sponsrade

Sverige och Kanada har helt olika system när det gäller invandring. Här är några exempel:
Kanada handplockar sina invandrare, och väljer ut dem som har bra utbildning, arbetserfarenhet och kunskaper i franska eller engelska. Större delen av Kanadas invandrare kommer av ekonomiska skäl.
Varje region får välja vilken arbetskraft de vill ha. Till exempel kan provinsen Manitoba beställa tusen nya sjuksköterskor och tvåtusen byggnadsarbetare från utlandet.
I Kanada är det icke-statliga organisationer som ser till att nyanlända invandrare får bostad, jobb, språkundervisning och introduktion till samhället. I Sverige är det staten och kommunerna som sköter introduktionen.
Privatpersoner i Kanada kan sponsra en flykting. Det räcker att lova flyktingen samma ekonomiska stöd som staten skulle ha gjort under två års tid. På det sättet har tusentals kosovoalbaner och vietnamesiska båtflyktingar fått en fristad i Kanada.

Fakta: Daniel Hiebert

Ålder: 53 år.
Arbete: Professor i geografi vid University of British Columbia i Vancouver, Kanada.
Aktuell som: Gästprofessor till minne av Willy Brandt vid Malmö Högskola 2009–2010.
Fritidsintressen: Cykla, vandra, läsa, upptäcka städer. Lyssnar just nu mycket på amerikansk rootsmusik, men också pop och jazz.
Invandrarbakgrund: Modern och hennes familj bodde i Sibirien, där de tillhörde den kristna minoriteten mennoniter. Familjen flydde från Stalins förföljelse 1925. Via Moskva och Mexiko kom de så småningom till Kanada. ”Så jag förstår kanske litegrand hur det är att tvingas fly, muta sig fram och anlita flyktingsmugglare. Men det var först när jag började forska om migration som jag förstod att jag själv räknas som andra generationens invandrare.”
Okänd talang: Duktig snickare. Försörjde sig under studietiden genom att bygga hus.
Saknar i Malmö: Koreansk mat.

Större eller mindre text



3 läsare har reagerat på denna artikel

33% är glada

0% är likgiltiga

33% är nyfikna

33% är arga


Hur reagerar du på "Malmös framgång hotar öka segregation"?
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu