Lång väntan på adhd-hjälp

MALMÖ. – De flesta vågar inte prata om sin adhd. Men jag har gett mig fan på att prata om det, säger Ester.

Under många år handlade det mesta i Esters tillvaro om att försöka hjälpa sin son. Från att ha varit kreativ och intelligent så gick han på mellanstadiet in i en depression och blev aggressiv. Men hon fick inget stöd från barnpsykiatrin.

– Alla betedde sig som om det var fel på mig och på vår familj, säger hon. Visst var det kämpigt ibland, jag var ensam med tre barn och arbetade heltid. Men jag har alltid försökt göra det bästa för honom.

Efter åtta år gjordes en utredning, och det konstaterades snabbt att sonen hade adhd. Ester började då läsa på om adhd, och kände igen flera symptom hos sig själv.

– Jag insåg att det här har funnits i vår familj långt tillbaka. Min son är en kopia av min pappa. Han var en högt uppsatt chef, men klarade sig inte alls i familjen eller socialt.

Som tonåring var Ester brådmogen. Hon var en ensamvarg, och de hon umgicks med var äldre killar som ofta var kriminella. Men det gick ändå bra för henne. Hon provade flera olika yrken, och utbildade sig till sjuksköterska.

– Jag har alltid klarat mig bra, varit duktig i skolan och fått bra jobb. Men ändå så har jag mått skit. Det är ett helvete när folk inte förstår att man kan vara både väldigt social och väldigt otillgänglig, säger hon.

2007 begärde Ester en utredning för sig själv hos sin sons läkare på barn- och ungdomspsykiatrin , och hon diagnostiserades med vuxen-adhd. Hon blev skickad till den psykiatriska öppe n vårdsmottagningen på Fosievägen. Hon fick adhd-medicin, började med kognitiv bet e endeterapi och kände sig bättre.

– Innan jag fick medicin kunde jag bli knäpp av att tvingas stå i lång kö på Willys. Jag var framme i kassan och försökte skynda på flera gånger. Efter att jag började ta medicin stod jag lugnt och väntade i fyrtio minuter, säger hon.

För ett år sedan fick hon veta att hon egentligen hörde hemma på öppenvårdsmottagningen på Drottninggatan. Där träffade hon en läkare som hon tyckte bra om. Ester bestämde sig för att prova att vara utan den insomningsmedicin som hon tagit i några år, eftersom den gav henne mardrömmar. Läkaren sa då till henne att hon kunde höra av sig när som helst hon kände att hon behövde medicinen igen. Det var i september 2009. I oktober fick Ester svårt att sova och ville ha medicinen. Hon försökte få tag på läkaren, men fick ingen kontakt.

Under vintern ringde hon periodvis varje dag till mottagningen, men då hon ofta har svårt att somna vaknade hon inte förrän telefontiden var slut. I början av mars fick hon slutligen en kallelse för ett besök. Den 27 april.

– Allt det här bara för att skriva ett recept på den medicin som jag har tagit i flera år och som jag behöver akut. Min förra läkare skrev ut medicin även om jag bara lämnat ett meddelande på hans telefonsvarare, säger hon.

Utan insomningsmedicinen sover Ester dåligt, och hon går lättare in i depressioner. Hon blir också mer vimsig, tappar bort saker och får svårare att komma ihåg tider. Själva vetskapen att hon inte har någon medicin gör henne stressad.

Ester kan gå upp i varv och hålla på med saker i 12–14 timmar i sträck. Under den tiden känner hon inte att hon är hungrig. När hon väl äter har hon svårt att känna när hon är mätt. Ester lider också av trikotillomani, en ovanlig tvångstanke som gör att hon rycker av sitt eget hår när hon är orolig.

– Jag blir bara så förbannad på att de inte bryr sig om att jag vill ha kontakt, säger hon. Jag vet ändå vart jag ska vända mig, har arbetat inom sjukvården och vet vad jag har rätt till. Men jag undrar hur det går för de psykiskt sjuka som inte orkar kämpa.