Konstnären Marie Louise Kold ser inga gränser mellan jobb och fritid.

Det finns en hel del Gnosjöanda i denna Malmötjej som är född i Århus, men uppvuxen i småländska Gnosjö.

"De senaste åren har allting rullat på i en sådan fart att jag knappt vågat drömma om det. Sedan i höstas har det bara varit uppåt, uppåt och uppåt.

- Bitarna som ligger här ser ganska oansenliga ut, men du anar inte hur många gåner en sådan här liten kvadrat har varit igenom mina händer, säger Marie Louise Kold. FOTO: Lisbeth Westerlund

I oktober öppnade min separatutställning på Nordisk ministerråds galleri i Köpenhamn, sedan fick jag ett stort utsmyckningsjobb till en restaurang i Danmark, jag har deltagit i ett flertal julutställningar och har just nu en separatutställning i Klippans konsthall.

Det senaste halvåret har det knappt gått en dag utan en förfrågan av något slag.
Dessutom har jag fått en stor beställning av den amerikanske ambassadören i Danmark! Ambassadör Stuart Bernstein och hans fru Wilma såg min utställning i Illums Bolighus i somras och blev så förtjusta att de har beställt ett porträtt med flera tusen patinerade bronskvadrater (som mitt porträtt av H C Andersen, fast större) till ett sexsiffrigt belopp.
Det är mitt största projekt någonsin, består av över tre tusen bitar och blir 170 x 130 centimeter stort.

Porträttet ska föreställa Wilma Bernstein och skickas till parets hem i USA i mars, lagom till en stor fest som ambassadörsparet ska ha 1 april i sitt jättehus mitt inne i Washington DC.

Det känns stort när det bekräftas att det faktiskt kan hända fantastiska saker bara man hänger sig fullständigt och satsar allt man har - både i form av tid, drömmar, energi och besparingar! Det har jag gjort, jag har slitit hårt och tycker att jag är värd framgångarna och pengarna. Jag har gått från att precis kunna leva på min konst med hjälp av besparingar till att, om det fortsätter i den här stilen, kunna leva ganska gott på det.

Varför ska en konstnär inte kunna ha det bra? Vad är det för gammal myt som säger att en konstnär ska vara fattig och lida? Jag är välutbildad, är bra på det jag gör och jag sliter som ett djur. Varför ska jag vara nöjd med att precis bara överleva? Givetvis kommer inte pengarna i första hand men jag tycker inte man ska avsäga sig ekonomisk trygghet bara för att man väljer den här vägen.

Till och med när jag jobbade åttio timmar i veckan fick jag ta av mina besparingar. Äntligen har jag nu råd att byta kylskåpet som läckte vatten redan när jag flyttade in i min lägenhet i Sorgenfri.

Men det räcker inte med att vara duktig som konstnär för att lyckas, man måste vara egen företagare också, kunna hantera pengar och vara proffsig i sina kontakter. Jag har faktiskt fått komplimanger för mina fakturor, bara en sån sak!

Du undrar hur jag kom på den här idén med porträtt av metall? Ja, det var när jag såg ett inslag i tv för många år sedan om en man som gjort ett Mona Lisa-porträtt av rostat bröd (han hade skrapat bort lite av det rostade där det skulle vara ljus och skugga) som jag tänkte : "Hallå, om man nu patinerar metall med olika syror och skrapar där det ska vara ljusare, skulle man väl kunna göra ungefär samma sak?".

Det första porträttet jag gjorde föreställde min danske farfar Erland Kold. Jag valde honom eftersom det var viktigt för mig att verkligen känna för bilden.

Oftast kommer jag till ateljén nära Kronprinsen vid niotiden på morgonen, om jag har hittat bilen eller rättare sagt kommit ihåg var jag parkerade den. Men det är inte fyrtiotimmarsvecka jag har precis, det handlar väl snarare om sextio-sjuttio timmar.

För det mesta äter jag medan jag jobbar, har med mig någonting hemifrån. Men ibland går jag till Kronprinsen och äter lunch. Man börjar ju komma dit nu att man känner att man kan kosta på sig lite. Och jag har precis kommit igång med att träna igen, styrketräning. Mina axlar behöver det, min kiropraktor är på väg att bli en rik man.

Men det mesta av tiden jobbar jag här i ateljén som har fin utsikt över Malmös hustak. Testar och experimenterar, planerar utställningar. Eftersom jag jobbar med de naturliga åldringsprocesserna
i metallen lägger jag plåten utomhus så att den påverkas av vädret. Svavel i regnvattnet gör metallen mörkare, så jag får olika nyanser genom att låta plåten ligga olika länge. För att få nyanserna mörkare blandar jag mera svavel i regnvattnet jag samlat och patinerar vidare i ateljén.

I bland tar jag en tur ner till hamnen för att leta material. Sällan är jag hemma före sju på kvällarna.
Men jobbet finns hela tiden i huvudet, även när man går på utställningar eller sitter vid datorn. När jag tittar på tv snurrar tankarna ofta på annat. Det här är en livsstil, på gott och ont. Men jag försöker vara ledig en dag i veckan, i bland åker jag till Gnosjö för att hälsa på mina föräldrar och låna en maskin som jag klipper mina kvadrater med. Och jag är med i ett kvinnligt nätverk som heter Peppra och som består av åtta framgångsrika unga Malmötjejer med vitt skilda yrken och kontaktnät. Med dem behöver man inte känna att det är fult att ha ambitioner. När vi diskuterar problemlösningar händer det saker.

Jag var faktiskt på Malmö högskola strax före jul och höll föredrag om det här under rubriken "Kan hon, kan jag". Tidigare har jag också föreläst där om "konsten att sälja sin konst".

Men just nu tar den nya beställningen all min tid. Det är en och en halv månads jobb innan jag ens har grundmaterialet till ett nytt porträtt. De större metallbitarna klipps ner i tusentals små kvadrater, cirka tre centimeter stora.

Det svåra är att bilden som jag utgår ifrån är ett svartvitt fotografi som går i en jämn skala. Men så uppför sig ju inte metallen, den kan skutta iväg åt alla möjliga håll. Förstår du? Man måste nästan ha koll på varenda liten kvadrat och samtidigt tänka på de tretusen andra. Allt måste ju stämma i slutet.

Visst kan det vara jobbigt, det är också tunga lyft det handlar om ibland. Jag letar faktiskt efter en ny ateljé för att underlätta arbetet, i en gammal industrilokal kanske, helst i markplanet eller med hiss. Men det är svårt att hitta i Malmö.

Trots allt ser jag det som ett privilegium att få göra det man brinner för och kunna försörja sig på det! Att man dessutom kan beröra och påverka människor med sin konst tar nästan andan ur mig i bland."