"Asså, vadå. Det är bara lite nya vänner"

Det är mörkt på skolgården och stämningen är uppspelt, sådär som den kan vara när man är i skolan utan att ha lektioner.

Elever i gula västar guidar nyfikna föräldrar och barn mellan de olika byggnaderna. Konkurrensen från friskolorna gör Öppet hus-kvällen viktig. Det är en chans att sälja in skolan.

– En kommunal skola i Limhamn har aldrig behövt marknadsföra sig. Vi vet att vi har en bra skola. Men nu blir vi omkörda av professionella marknadsföringsmänniskor. Och alla vill inte vara med på detta tåget, det får man acceptera, säger Johan Revemark, rektor.

Han syftar på det som har kommit att kallas ett integrationsprojekt. Att blanda elever från de segregerade områdena Kroksbäck och Limhamn.

Inne i biologisalen dissekerar eleverna fisk inför publik. Marianne El-Jebali går i sjuan och är en av eleverna som går runt med besökare.

– Någonting är bättre med Linnéskolan. Jag vet inte varför, men man lär sig bättre här.

Hon har fått rätt många nya kompisar sedan hon började högstadiet, en del av dem kommer från Limhamn. Hon himlar med ögonen åt frågan om hur hennes liv har förändrats av de nya kompisarna

– Asså, vadå, det är som vanligt. Det är bara lite nya vänner, säger hon.

Bakom henne står Oliver Klapperup, Måns Olsson och Haysam El-Jaouni och mäter lungkapaciteten genom att blåsa in i en maskin.

– Från början när man inte kände varandra var de från Kroksbäck rätt störiga, de var liksom snutiga. Men nu kan man snacka med alla och jag tycker de är hur trevliga som helst, säger Oliver Klapperup.

Och precis som flera andra elever säger han: ”Man tänker inte så mycket på det längre.”

Matte- och kemiläraren Gun-Christine Ekström har jobbat på Linnéskolan i 36 år. Hon tycker att den största skillnaden mot förr ligger i kontakten med föräldrarna. En del pratar dålig svenska, eleverna eller deras syskon får tolka.

– Det begränsar kontakten. Många föräldrar från Kroksbäck vet mindre om vad vi gör, eftersom de inte själva gått i svenska skolan. Samtidigt möter jag väldigt stor respekt och tacksamhet när jag hör av mig, även om det gäller problem.

Gun-Christine Ekström har en känsla av att konflikterna mellan eleverna har ökat. Hon tycker inte att det är oväntat när elever från olika delar av staden sammanförs under mycket uppmärksamhet.

– Det är lätt att säga, jaha, det är deras fel. Det är för att de inte är härifrån. Men det tror inte jag på.

I musiksalen står Philip Johansson och kollar på bandet som spelar. Han går i femman på Geijerskolan och vill jättegärna börja på Linnéskolan. Han spelar elgitarr och har hört att musikundervisningen ska vara bra.

Philip Johanssons föräldrar är också positiva. Bland andra Limhamnsbor har de hört prat om hur skolan har utvecklats. ”Några tycker att det inte är någon skillnad, andra att det är mycket sämre.” Själva tycker de att det är bra med en skola som är mer integrerad.

– Så som samhället ser ut är det jätteviktigt. Och i den globala världen är det bra att kunna olika kulturers oskrivna regler och koder. De här barnen får ett bättre nätverk än vi äldre, säger pappa Sven-Olof Johansson.

Ainaa al-Tamimi, mamma till en pojke i sjuan på Linnéskolan och en flicka i femman på Kroksbäcksskolan, tycker också att det är bra att barn med olika ursprung blandas.

– Plötsligt umgås mina barn med svenskar också. Det är inte bra att bara gå i skolan med invandrare. Språket blir sämre.

Hon upplever Linnéskolans lärare som engagerade. Men hon tycker att hennes son borde få fler läxor och att lärarna meddelar för sent hur eleverna ligger till.

– Man får veta först på utvecklingssamtalen. Hade man vetat det tidigare, så hade man kunnat jobba mer hemma med det ämnet.

Dottern Hanin al-Tamimi tycker det är tråkigt att hon inte får gå högstadiet på Kroksbäck.

– Jag har varit där i sex år. Nu är det inte ens säkert att jag kommer i samma klass som mina kompisar, säger hon.

På första våningen i huvudbyggnaden står Linnéskolans idrottsråd, som arrangerar tävlingar och turneringar med andra skolor. En av medlemmarna är Ellen Månsson. Hon går i åttan och gillar sin skola, mest för stämningen och miljön.

Och hon gillar att folk från Kroksbäck går där.

– I början var det väldigt stökigt. Jag tror att alla var lite chockade över att vi blev ihopslagna. Men det gick över, säger hon.

Wadood Rahmatzai är också med i Idrottsrådet. Han är en av två elever från Kroksbäck i årskurs nio. Hans mamma valde att sätta honom i Linnéskolan när han började högstadiet.

– När jag kom hit var det rätt ensamt. Vi var kanske femton på hela skolan som inte var helsvenska. Men sedan fick jag kompisar och lärde känna alla.

Nu är han trött på diskussionerna som gör skillnad på elever från Kroksbäck och Limhamn.

– Som jag ser det så är det så här. Det finns kanske 3–4 killar från Kroksbäck som bråkar. Sen drar folk alla över en kam och pratar om bråk och skillnader. Vi är många som kämpar för att det ska vara bra i skolan. Kom igen, låt inte ett fåtal förstöra det.

Wadood Rahmatzai har tagit på sig rollen av förebild för de yngre eleverna från Kroksbäck. Han jobbar hårt i skolan och satsar på fotboll på fritiden.

– Ibland har jag hört någon som säger ”Varför går du med dem, de är svenskar”. Då brukar jag gripa in och säga att det är fel tänkt. Jag tycker inte att vi ska vara en grupp svenskar och en grupp invandrare, utan att alla ska vara tillsammans.