Det är onsdag eftermiddag. På gårdsplanen vid Malmös moské står några män med nedböjda huvuden framför en kista. En grupp kvinnor delar ett fång röda rosor mellan sig. De är här för att ta farväl av en ung kvinna. En av dem kommer fram med ett porträtt på den döda.
– Titta så söt hon var.
En begravningsbil kör in på gården. Det börjar regna. En kvinna i grön klädsel gråter stilla. Hon heter Habiba Labi och har kommit från Marocko för att se sin dotter en sista gång.
Dagen efter träffas vi i en lägenhet i Malmö. Det doftar kryddigt av couscous och stekta grönsaker.
Sedan hon kom hit, i början av augusti, har Habiba Labi bott hos bekanta till dottern. De hjälps åt att förbereda sadaka, en lokal muslimsk tradition där man bjuder på mat för att hedra den döda i samband med en begravning. Habiba Labi är inte hungrig.
– Vi har ramadan nu och äter inte på hela dagen. Trots det kan jag knappt äta på kvällen. Bara lite för att bryta fastan.
Det har gått två veckor sedan hon fick det där telefonsamtalet hemma i Marocko. Det doftade från grytorna också då. Familjen förberedde inledningen på ramadan och väntade på att dottern i Sverige skulle komma med barnen. Så ringde en kusin och berättade att Habiba Labis dotter var död.
– Jag sa nej, det är inte sant. De hittar på. Hon var så långt borta. Vi kunde inte tro det.
Habiba Labi måste till Sverige för att se sin dotter med egna ögon.
Hon torkar tårarna med baksidan av handen.
– Du förstår inte hur mycket hon betydde för mig. Hon var mitt allt. Varför? Varför?
Den frågan kommer hon kanske aldrig att få svar på. Dotterns make sitter häktad för mord och har berättat att han och frun bråkat.
– Jag såg hennes ansikte. Det var så vackert, nu är det förstört. Hur kan man göra så?
Sista gången de sågs var i juni. Dottern och barnbarnen hade varit på besök och skulle hem till Sverige igen. Habiba Labi har tänkt på den stunden många gånger de senaste veckorna. Hur de drog igen bildörren efter sig och körde.
– Om jag vetat vad som skulle hända hade jag stoppat dem. Jag hade aldrig lämnat henne ifrån mig. Jag hade gjort vad som helst.
När Habiba Labi landade på Kastrup hade hon väntat två veckor på visum. Hon hade trott att hon skulle ta sig till Malmö på egen hand. I stället blev hon hämtad av bekanta till dottern. Nu hjälper de henne med allt säger hon. Viktigast: De kör henne till barnbarnen som tagits omhand av socialtjänsten. Hon har just varit där med mat. Det är för deras skull hon bestämt sig för att stanna i Sverige.
– Jag är inte bara mamma, jag är mormor också. Jag kan ge dem min värme. De var ensamma innan jag kom. Deras pappa är inspärrad och deras mamma är död.
Nu är det barnbarnens trygghet som kommer först. De har vuxit upp i Sverige och ska stanna här, resonerar Habiba Labi. Själv har hon lämnat sin make och resten av familjen i Marocko. Kanske för gott. Det är i barnbarnen hon ser framtiden.
Tillbaka till minnesstunden i moskén. Männen står med nedböjda huvuden framför kistan. Kvinnorna ber högljutt för att den döda inte ska höra deras gråt. Så skingras de. Några män tar tag i kistan och bär bort den till bilen. Habiba Labi har tagit ett sista farväl.
– Jag ser min dotter i barnens ögon. På det sättet kommer hon att leva vidare.