SLOTTSSTADEN. Mitran på huvudet var fastsatt med ett grönt hårspänne.
En förgylld spade från en leksaksaffär användes för det historiska ögonblicket
i närvaro av församlingens medlemmar.
– Vi behöver fler kvinnliga biskopar, sa Kerstin Roslund, 72 år, som kokat
kaffe hela morgonen för att traktera tacksägelsegudstjänstens besökare efter
ceremonin.
Barnbiskopen Moa Möller gick bland de främsta i den långa procession som
vandrade i småregnet från S:t Andreas kyrka till församlingsgården på
Rosenholms allé.
Här, i S:t Andreasgårdens trädgård, ska Malmös första lekkyrka resas.
Stadsbyggnadsnämnden har gett bygglov. Som så många andra byggen har även
lekkyrkan drabbats av förseningar. Invigning planeras efter nyår.
På plats under söndagen var amerikanen Scott Moore, präst och designer, samt
arkitekten Thomas Bechstein som båda rest från Tyskland för att uppleva
första spadtaget för lekkyrkan de arbetat så länge med.
Hur känns det?
– Underbart. Och det är bara skuggan av hur det blir när byggnaden är färdig,
sa Scott Moore, som idag besöker Design & Construction College i
Malmö för att se hur det påbörjade bygget fortskrider.
Det internationella samarbetet om lekkyrkan är en följd av prästen Maria
Bergius Krämers kontakter. De tre har de velat komma ifrån den traditionella
kyrkmodellen, där alla besökare har ansiktena vända åt samma håll och har
skapat en åttkantig byggnad med altare och dopfunt mer i mitten.
Tanken är att barnen ska kunna göra sina egna, ständigt förnyelsebara
glasmålningar på ett stort kyrkfönster.
Sannolikt får lekkyrkan också en liten replik av den klockstapel som snart
kommer att plockas bort från Mellanheden.
Varför låter man bygga en lekkyrka?
– Precis som barn lär sig relatera till brandmän och polis genom att leka in
kunskap, så tycker vi att de ska leka in kunskap om gudstjänsten och kyrkan.
Det är viktigt att de har en egen plats. S:t Andreas kyrka är inte byggd på
deras villkor, svarar prästen Maria Bergius Krämer.
Hur påverkar det barn att leka begravning?
– Det ger dem en beredskap att hantera en begravning när den väl kommer. Döden
är närvarande även i barnens liv. Vuxna väntar ofta med att prata med barnen
tills det väl gäller och då är de själva i kris. Vi vet att barn leker
begravning, de begraver små fåglar och insekter och sjunger sånger. I
lekkyrkan är det aldrig ledarlöst. Det måste finnas vuxna närvarande,
förklarar prästen Maria Bergius Krämer.
Söndagens femåriga huvudperson tyckte det var skönt att krypa in i sin egen
varma jacka efter att ha bytt om från biskopskläderna som hon fann ”lite
konstiga”.
Vad var roligast med att vara biskop?
– Att få gräva, sa Moa Möller om första spadtaget.