Behrang Miri får ungdomar att lyssna

MALMÖ. Behrang Miri är Lundakillen från Iran som väljer att bo i ett miljonprogramsområde som blev ökänt över hela landet när högstadiet stängde på grund av bråk.

– Hermodsdal är billigt och fint. Jag bor på åttonde våningen. Jag känner alla och alla känner mig. Det är perfekt, säger han.

2008 är Behrang Miri affischnamn för MKB, Räddningstjänsten och tidningen City. Han inviger Rosengårdsdagen och allsång i Pildammsparken. Han debatterar mångfald med Lundabiskopen Antje Jackelén och Malmös finanskommunalråd Ilmar Reepalu (s).

Han undervisar på flera Malmöskolor. Han är en av kandidaterna när Kvällspostenläsarna röstar fram årets Filur och får priset Årets glädjespridare av Malmö stad.

Behrang Miris planer för hösten: Spela en av de stora rollerna i föreställningen Zlatans leende på Malmö stadsteater. Släppa sitt debutalbum.

Dessutom fortsätter han sitt ideella arbete som koordinator i föreningen Rörelsen Gatans Röst och Ansikte, RGRA. I november blir han pappa för första gången.

Behrang Miri säger att han är mycket hedrad över att bli intervjuad i Sydsvenskans serie Malmös nya makthavare.

Hur skulle du beskriva ditt inflytande?

– Ungdomar lyssnar på mig. De påverkas av det jag säger. Jag ser det genom vår verksamhet RGRA. I varje arrangemang har vi femtio, sextio ungdomar som jobbar ideellt. De reflekterar kring det jag säger. Men jag lär mig minst lika mycket av ungdomarna som de lär sig av mig, om inte mer.

Hur blev du en som folk lyssnar på?

– En blandning av karisma och talang. Genom att vara en representant för det nya Sverige och behålla gräsrotsperspektivet. Jag är anpassningsbar i olika miljöer utan att förlora den jag är. Jag är mån om att lära mig av andra.

Beskriv ditt jobb!

– Det är svårt att säga hur och när jag jobbar, för jag har så många olika jobb. Men allt jag gör är kopplat till min musik och RGRA. Det är en ideell förening och jag är koordinator. Vi gör väldigt mycket jobb, bland annat skapar vi konstruktiva lösningar för mötesplatser i miljonprogramsområdena. Mitt mål är att fler ska känna sig delaktiga i samhället och inkluderas i de maktforum som finns.

Du jobbar också som pedagog i flera Malmöskolor.

– Jag har jobbat mest på Hermodsdalsskolan och Rosengårdsskolan. På Hermodsdalsskolan hade jag en musikklass där vi fångade upp ungdomar med hiphopintresse och kopplade ihop hiphopintresset med kärnämnena.

Måste man använda hiphop för att nå ungdomar?

– Många använder det som är populärt för stunden för att sälja en vara. Men jag tror inte på populism. Jag använder metoder som fungerar i dagens samhälle och fyller det med ett positivt och hållbart budskap. Kritiskt tänkande, demokrati och social förändring.

Hur var din uppväxt?

– Jag är uppväxt med två föräldrar som har gett mig allt. De kom till Sverige med mig 1987, som politiska flyktingar från Iran. De har gjort en fantastisk klassresa. Från städjobb, sfi och komvux har pappa utbildat sig till psykolog och mamma är socionom. Man blir så imponerad.

Du växte upp i Lund.

– Ja, jag växte upp på olika ställen i Lund, och har bott i Helsingborg, Stockholm och Malmö.

Delar du samma erfarenheter från uppväxten som ungdomarna i Malmös miljonprogramsområden som du jobbar med?

– Det gemensamma är sökandet efter en identitet. Att vara en andra generationens invandrare kan vara svårt ibland. I en viss ålder börjar man kolla sig i spegeln och tänker: Vem är jag egentligen? Svensk? Iranier? Den är rotlösheten. Sen finns det mycket som särskiljer oss. Jag är ensambarn och har aldrig upplevt trångboddhet, till exempel.

Skulle du ha varit annorlunda om du hade vuxit upp i Malmö istället för i Lund?

– Jag tror inte det. Lund har också sina miljonprogramsområden och det är där som jag har vuxit upp. Men det hade definitivt varit annorlunda om jag hade varit femton år idag.

Hur då?

– Samhället är mycket tuffare än det var för bara fem år sedan. Mer individualistiskt, mer våldsamt. Man driver med sina mammor på ett helt annat sätt än vi gjorde när vi var yngre. Det är ”din mamma” hit och dit. Det vågade vi inte säga.

– Men jag vill inte svartmåla dagens samhälle. Det finns mycket positivt, till exempel har kontakterna blivit enklare med internet och mobiltelefonin. Vilket har bieffekten att du måste vara mycket medveten om vad du gör eftersom felsteg kan skickas ut på You­tube.

Är du, eller har du varit, partipolitiskt engagerad?

– Aldrig kopplad till ett parti. Men jag har definitivt röstat. Och jag har uppträtt, debatterat och föreläst för SSU, Ung Vänster och miljöpartiet. Jag har diskuterat med folkpartiet och även moderater.

Du har sagt att Malmös unga muslimer dagligen blir kränkta på grund av sin religion. Hur?

– De kan få höra saker som ”du har väl inga terrorister i din familj”. Det kan vara vem som helst som säger det. Vissa lärare, arbetsgivare, makthavare. Folk som tror att Al-Qaida representerar hela den muslimska rörelsen. Islamofobin är det största hotet mot demokratin i väst, enligt mig.

Du säger att du är sekulär muslim. Vad innebär det?

– Jag ber inte varje dag, och jag går inte till moskén. Religionen för mig är avkoppling, meditation för själen.

Är du shia eller sunni?

– Jag är sekulär. Mina föräldrar är inte ens religiösa. Farfar är shia. Men jag definierar mig inte som shia eller sunni för det finns en stor konflikt mellan shia och sunni som jag inte tänker tillåta. För mig spelar det ingen roll.

Vad är din inställning till förbud mot slöja i skolan?

– Diskriminering! Det är samma skit som i Iran där man tvingar folk att bära slöja.

Tror du att det är tjejerna själva som bestämmer om de ska ha slöja, eller är det deras föräldrar?

– Helt ärligt, jag tror att det i många fall är tjejerna själva som bestämmer. Men det kan finnas fall då man inte bestämmer själv. Men det gäller inte bara slöja. Är det tjejerna själva som bestämmer att de ska sminka sig med tio lager smink eller är det idealen i ungdomstidningarna som säger att en tjej inte är snygg om hon inte har tio lager? Man kan inte bara koppla kvinnoförtryck till islam.

Jobbar du med både tjejer och killar?

– Ja. Jag försöker alltid pusha tjejerna. För killarna trycker ner tjejerna, i allmänhet. Och killar får lov att göra mer, tyvärr är det så. Till exempel ville jag att tjejerna från en av mina rap-kurser skulle uppträda på Inkonst. Men en tjej som uppträdde fick skit från sina syskon. Hon fick höra att hon bringade skam över föräldrarna.

Vad gör du i sådana lägen?

– Föräldrarna är viktiga. Vi vill inte göra revolution mot föräldrarna, men vi vill inte heller att de idealen ska styra barnen. Problemet är att föräldrarna inte har kunskap om vad som händer där ute. Jag försöker etablera kontakt med föräldrarna och få dem att känna tillit till mig. När de litar på mig låter de sin dotter vara med mig. Då blir det en hållbar framtidsintegration.