MALMÖ. – Det är klart att man är orolig, men det man främst
tänker på är att stötta våra landsmän i deras kamp för frihet, säger
Mitrasah, 19 år.
– Jag hade hellre varit på gatorna i Teheran. Fast där hade jag
inte blivit gammal, säger Mariam Taheri, som suttit åtta år i iranska
fängelser.
Hon är organiserad i Irans arbetarkommunistiska parti som håller till i
Föreningarnas hus på Ystadvägen. Där råder det febril aktivitet.
– Vi försöker förmedla de nyheter om krisens Iran som inte når
fram till svenska massmedier eller som dessa väljer att inte publicera,
säger Frideh Arman, partiets ansikte utåt i Sverige.
Det är kvinnorna som bestämmer dagordningen för partiets aktiviteter.
Sydsvenskan träffar sex av dem när de håller på att diskutera bilder som ska
användas i en kommande utställning och vad de ska ta upp i nästa
närradiosändning.
Monica är yngst bland kvinnorna. Hon har täta kontakter med jämnåriga i Iran.
– Yngre vill inte ha en reformerad islamisk regim. Yngre vet att
det finns ett överlägset styrelseskick – demokratin, säger hon.
Tahmoures Yassami är ordförande i Iransk-svenska föreningen. Han har inte hört
talas om någon i Malmö som är för Ahmadinejad.
– Det kanske finns några, men de är tysta i så fall, säger han.
Tahmoures Yassami är pessimistisk om fortsättningen på demonstrationerna.
– Regimen väntar bara på en chans att slå till med våld och sedan
stannar allt vid det gamla, säger han.
Mitrasah är mer optimistisk om fortsättningen på folkresningen.
– Det är väldigt nära en revolution och att det helt skulle återgå
till det gamla tror jag inte är möjligt.
Mitrasah är 19 år och inte organiserad i någon förening. Hon är född i
Sverige. Hennes föräldrar kom hit för 22 år sedan. Hon har flera morbröder,
mostrar och fastrar i Iran.
Mitrasah vill vara anonym för sin fars skull. Han är politiskt obekväm i sitt
hemland.
– Det finns gott om spioner för regimen här i Malmö, säger hon.
Trots att den iranska censuren har stängt ner en del förbindelser över nätet
är det inga problem att få information om händelseutvecklingen.
– Några är rädda att de är avlyssnade och när man ringer säger de:
allt är lugnt.
– Andra släktingar håller ut telefonluren utanför fönstret så att
vi får höra de enorma talkörerna på gatan, säger hon.