"Bråken beror inte på var eleverna kommer ifrån"

I rasthallen ”Spelhålan” i källaren får eleverna inte länge spela pingis eller lufthockey. Sporterna ledde till för mycket bråk.

– Stimmiga aktiviteter har inte funkat i det begränsade utrymmet. De bråkar om vems tur det är att spela. Tills vi kommer på ett sätt att förbättra det är spelen borta, säger Johan Revemark, rektor på Linnéskolan.

Nu tittar han på andra lokaler för rasthall, kanske i de före detta toaletterna på skolgården. Han tror att ett mindre trångt utrymme ska göra det lättare att undvika knuffar och bråk.

Men Spelhålan är inte det enda stället det är stökigt på. På skolgården har det blivit ett hårdare klimat.

– Det är en del i kulturmötet. Vi har olika sätt att vara och att tala till varandra. Det leder till missförstånd. Språket har blivit lite tuffare. Bullernivån har blivit högre, säger Johan Revemark.

Särskilt sexorna som kommer från mindre skolor har känt sig otrygga. Oroliga föräldrar, både från Kroksbäck och Limhamn, har ringt till rektorn och berättat att barnen är rädda för andra elever på rasterna.

– Det handlar inte om smågruff i korridoren för det finns på alla skolor. Det är inte så att vi har slagsmål varje dag, men när det händer blir det större. Det rings in personer utifrån som lägger sig i. Jag vill understryka att bråken inte har att göra med var eleverna kommer ifrån. De kan vara mellan två från Kroksbäck eller två från Limhamn.

Vad gör ni åt problemet?

– Sätter man ihop 500 elever på trångt utrymme händer det grejer, har det alltid gjort, kommer det alltid att göra. De vuxna har börjat ha gula västar på sig för att synas bättre på skolgården. Fler vuxna rör sig ute mellan lektionerna. Vi ska planera om scheman så att inte alla klasser i samma årskurs har rast samtidigt.

Han har märkt en del av eleverna anstränger sig för att upprätthålla ordningen. Som när femmorna från Kroksbäcksskolan hälsade på inför hösten och en pojke var stökig i matsalen.

– Då reste sig en äldre elev upp och sa ”så gjorde vi kanske på Kroksbäck, men så gör vi inte här på Linné, här sköter vi oss”.

För två år sedan kom beskedet att elever från Kroksbäck skulle flytta till Linné. Beslutet kom hastigt och det blev stora diskussioner på föräldramöten. Flera föräldrar var positiva till förändringen. Men i Limhamn pratades det mycket om att utbildningen skulle försämras när sämre presterande elever skulle börja.

På Kroksbäcksskolan saknar vanligtvis omkring en tredjedel av eleverna behörighet till gymnasiet, på Linnéskolan runt 5 procent. Elever från Limhamn sökte sig till andra skolor. Klasserna har sedan dess halverats.

Nu har åttorna fått sina första höstbetyg. 86 procent av eleverna är godkända i svenska, engelska och matte. Enligt Johan Revemark är det ungefär vad åttorna brukar ligga på.

– Man ska absolut inte jämföra de siffrorna med dem som går ut nian. Det är första betyget de får och det är ett och ett halvt år kvar till nians slutbetyg.

Han tycker att de ökade resurserna har gynnat alla elever. Tidigare var det 28 elever i varje klass, nu runt 20.

När sammanföringen blev känd var föräldrar från Kroksbäck oroliga för att vägen till skolan blev längre, och för att barn med invandrarbakgrund inte skulle vara välkomna i Limhamn.

Oron för Kroksbäcksbarnens skolväg verkar inte bestå. Bussen tar sex, sju minuter. Många barn cyklar genom villaområdet.

– Det här är den närmsta högstadieskolan. Den ligger bara två kilometer från Kroksbäcksskolan. Men det går en mental mur mellan Limhamn-Bunkeflo och Hyllie, mitt på Bellevuevägen. Det är svårt att ta sig över den, från båda sidor.

Rektorn vill helst slippa prata om skillnaden mellan eleverna från Kroksbäck och Limhamn. Han vill att alla ska känna att Linné är deras skola.

– En del elever kände sig väl mottagna, andra inte. Det handlade också om det som skrevs i tidningen, tror jag. Elevrådet sa från början om Krockbäckseleverna inte känner sig välkomna kommer det att bli bråk. De blev fråntagna en skola, utan att någon frågade dem.

Johan Revemark har fått flera integrationspriser för sammanföringen. Han tycker sig se att eleverna börjar umgås över gränserna, men att det går långsamt.

– Det är svårt att påskynda en integration. Till vissa delar umgås man, men jag ser att man går på var sitt håll ofta. Där är vi inte framme. Men jag ser också att fler stannar kvar tillsammans efter skoltid.

En pappa hörde av sig till Sydsvenskan och var orolig för att bråken på skolgården ökar rasismen bland Limhamnseleverna. Hur ser du på det?

– Det är klart att det finns rasism. Det finns ungdomar som har blivit mer rasistiska, men det är absolut inte merparten. Vi lyckas inte med alla. Vi är inte experter på detta, men vi jobbar hårt. Det finns också de som har blivit mycket mer kulturöppna.