Det var klockan sex på kvällen den 11 mars i år som Thomas och ett par av
hans kamrater kom gående på Hantverkaregatan, på väg till ett kafé. Thomas
gick en bit bakom sina kompisar när tre andra killar i 13–15-årsåldern kom
fram till honom.
– De sa att de ville ha min mobil. Jag förstod inte riktigt vad saken gällde
förrän jag såg min kompis blick. De hade frågat efter hans mobil precis
innan, berättar Thomas.
Han bestämde sig för att ändå inte låta sig skrämmas, utan istället signalera
säkerhet.
– De var aggressiva och tonen var hotfull. Men jag vägrade ge dem mobilen
och sa att jag kunde karate och andra kampsporter och att det därför inte
var så smart av dem att hoppa på mig, berättar Thomas.
Först verkade det som om taktiken fungerade. De tre killarna sprang därifrån
runt hörnet. Men bara minuten senare var de tillbaka tillsammans med
ytterligare tre–fyra yngre kamrater.
– Jag vet inte exakt hur många de var, men självklart kände jag mig mycket
trängd. Jag fick ett par knytnävslag i ansiktet och en kille slog mig med
sitt bälte i huvudet så hårt att spännet lossnade, berättar Thomas.
Misshandeln fortsatte med slag och sparkar. Den äldste i gänget, 15-åringen
som senare dömdes för misshandeln, var mest aktiv.
Thomas blödde från huvudet och var blåslagen. Han förlorade halvt om halvt
medvetandet och minns inte mer än att han senare stöttades upp av en av sina
kamrater.
– Min andre polare hade följt efter det flyende gänget på avstånd och larmat
polisen på sin mobil. Det kom en polisbil snabbt och en kort stund därefter
kunde de gripas.
På sjukhuset kände sig Thomas mer chockad och förvånad än rädd. Han kunde
åka hem efter omplåstringen.
– Visst har jag utsatts för ett och annat hot tidigare men inget som har
genomförts. Att bli slagen av så många var en mycket obehaglig upplevelse.
Thomas säger att han har bestämt sig för att inte låta den här händelsen
påverka hans liv.
– Det skulle ju betyda att de som gav sig på mig har vunnit. Jag är inte
rädd när jag går ut, men jag ser på människor på ett lite annat sätt nu när
det kommer någon emot mig. Jag intar en defensiv hållning och funderar över
om just den personen är kapabel att slå mig eller någon annan, säger Thomas.
Att samtliga pojkar i gänget som överföll honom har invandrarbakgrund har
inte påverkat hans syn på människor med annat ursprung.
– Först var jag faktiskt lite rädd för att det skulle göra det, men jag har
alltid aktat mig för att generalisera. Flera av mina bästa kompisar har
invandrarbakgrund. Då kan jag ju inte låta ett gängs agerande styra min
uppfattning om alla andra, säger han.
För en månad sedan dömdes den straffmyndige 15-åringen i tingsrätten. Utöver
20 000 kronor i skadestånd till Thomas ska han avtjäna 30 timmars
ungdomstjänst. Rättegången omfattade flera åtal mot 15-åringen, som ska
betala sammanlagt 60 000 kronor i skadestånd för misshandel, rånförsök, rån,
skadegörelse, snatteri och övergrepp i rättssak.
Inför rättegången kände sig Thomas pressad, men när den väl kom igång
koncentrerade han sig på att berätta så detaljerat som möjligt om överfallet.
– Därför minns jag inte så mycket av killen som slog mig. Det känns lite
konstigt, jag ser honom nästan inte som en person idag eftersom vi bara har
kommunicerat genom papper och i rättssalen. Det skulle vara intressant och
höra varför han gav sig på mig.
Thomas var ändå nöjd med domen.
– Hela processen var proffsigt skött. Jag hade inte så höga tankar om
rättssystemet, men det fungerade. Det enda jag skulle vilja var att killen
själv fick tjäna ihop till hela skadeståndet. Nu är det väl hans föräldrar
som får betala, men det borde vara han som tvingades jobba ihop allting.
Thomas mamma tycker att även de icke straffmyndiga skulle ha tvingats
närvara vid rättegången och förmanas av domaren, även om de på grund av sin
låga ålder inte kunde dömas.
– Det hade åtminstone varit ett bra sätt att få dem att förstå allvaret i
vad de gjort, menar hon.
Fotnot. Thomas är ett fingerat namn.