MALMÖ. Vid dörren in till strålningsrummet står det Linacc 12. På väggen
hänger tavlor i blått och några tröstens rader från Inga-Lill Svedemyr i
Skanör. Det är rätt mörkt i rummet, från högtalare hörs svagt en gammal
slagdänga, ”Home on the range”, med panflöjt. I taket hänger en mobil med
blå glasdelfiner, ja delfiner finns i många utföranden och på många platser
här på strålningsavdelningen på Universitetssjukhuset Mas, Umas.
– Kan du dra ditt personnummer?
Onkologsjuksköterskan Barbro Holmström och kollegan Ann-Louise Frankel
kontrollerar allt, från personnummer till att alla inställningar är korrekta
och att de strålningsdoser Annette Axmacher ska få är korrekta.
Det är fyra ”fält” i hjärnan som ska behandlas och som strålas ur olika
vinklar.
– Strålar man från ett enda håll blir det för hett, säger Barbro Holmström.
Det tar inte många minuter förrän allt är klart.
Annette Axmacher får frågan om det gick bra.
– Ja, det gjorde det, kände inget alls. Möjligen att det luktade lite bränt
när de strålade det tredje ”fältet”, lite som varm metall. Och jag kände att
för att få bästa möjliga resultat skulle jag ligga väldigt stilla. Inte
hosta, inte svälja, säger hon.
Sex veckor framåt kommer detta att vara en vardaglig rutin. Varje morgon de
första fem dagarna börjar med en tablett mot illamående. Efter en timme ska
hon ta sitt cellgift, en kapsel Temodal 140 milligram, och om hon inte mår
alltför illa kan hon sedan äta frukost.
Sedan en tur till Umas för några doser strålning varje vardag fram till den 16
december.
– Jag har gett mig den på att jag ska fixa detta, det är klart man gör sitt
yttersta men jag fattar ju att jag inte kan ”styra” cancern. Att jag pratar
om döden innebär ju inte att jag ger upp, säger Annette Axmacher.