När jag var en förpubertal tween vidgade sig stadens gränser långsamt för mig. Gränsen för hur långt ifrån hemmet jag kunde röra mig försköts sakta och när jag blev tillräckligt stor för att åka buss själv, men ännu var för liten för att orientera mig i stadskärnan, var Mobilia ett praktiskt mellanläge.
På särskilda helger, såsom högtider, kunde min kompis och jag få skjuts dit (eller ta bussen som stannade precis utanför). Innanför Mobilias väggar var vi trygga. Det gick inte att gå vilse där, det farligaste vi kunde råka ut för var sockerchocken från en jordgubbsmilkshake på McDonald’s.
Att röra sig själv inne i city vid den här tiden var otänkbart. Det är en osäkerhet och respekt för innerstaden som man kanske bara förstår om man vuxit upp i ett ytterområde. Första gången jag fikade, i bemärkelsen gick på kafé, åkte mina kompisar och jag buss i en halvtimme för att gå på Espresso House. Vi hade våra finaste kläder på oss. Mascara och läppglans.
I tre timmar drack vi varsin varm choklad med marshmallows. Och bara satt där. Och pratade om hur spännande det var inne i stan. Det pirrade. Min kompis storasyster skulle börja på gymnasiet och jag höll på att spricka av avund och fantiserade vilt om mitt framtida stadsliv och frihetskänslan jag skulle få av att kunna gå självsäkert på stan. Jag skulle fika varje dag!
Mobilia markerar gränsen mellan ytterområde och innerstad, men ligger ändå inte inne i centrum. Kommer man söderifrån så är Mobilia det första köpcentret man möter på väg in till city. Kommer man från andra riktningen, från centrum, så är det bortom Mobilia som majoriteten av Malmös bostadshöghus finns. Så heter gatan utanför också Per Albin Hanssons väg efter den socialdemokratiske statsministern som etablerade folkhemmet som begrepp.
På så vis är Mobilia också en gräns för vilka funktioner bostadsområden fyller. Bor man i innerstaden är sannolikheten stor att man, förutom att bo, även använder sitt bostadsområde till att arbeta, handla och ta del av stadens kultur och nöjen i. Medan många invånare i ytterområden arbetar i andra delar av staden och tar bilen till ett köpcentrum eller matvaruhus längre bort.
För ett par år sedan uppmärksammades sommarkursen ”Girl & the City” där 11–13-åriga flickor i Täby skulle lära sig att gå på stan och dricka latte.
Kursen kritiserades för sitt konsumtionsfokus, ett symptom på en amerikaniserad galleriakultur. Förutom tvivelaktiga aktiviteter som att gå på spa tror jag ändå att jag förstår grundtanken med kursen. Att röra sig i city är en kompetens i sig, full av sociala koder att behärska. Som att äta sushi, det kräver att man vet hur man håller pinnarna, hur man äter wasabin och vad man doppar i sojan, och så vidare.
Många kulturskribenter reagerade på att Zlatan var 18 år första gången han var på Gustav Adolfs torg, som han skrev i sin biografi. Men varför är det uppseendeväckande, vad skulle han på Gustav Adolfs torg att göra? Det man gör där – i city – är att konsumera, och Zlatan saknade pengar.
Vilket i förlängningen ställer frågan: vem är innerstaden till för?