BIRMINGHAM. – Vi måste sätta ansikten på brandmännen – se till att de små
slynglarna som anfaller oss när vi är ute förstår att det finns människor
bakom uniformerna, säger Ian Rawlings.
Han är med i ledningen för en kampgrupp mot anlagda bränder i regionen kring
storstaden Birmingham, West Midlands Arson Task Force.
Området har stora sammanhängande kvarter med många fattiga, arbetslösa och
unga. Kvarter som varit kraftigt drabbade av anlagda bränder i allt från
soprum till gräsmattor, träd, skolor och övergivna bilar.
Målet: minska 10 procent
Målet var att få ner det totala antalet anlagda bränder med 10 procent fram
till år 2010. Fram till i april i år hade antalet minskat med nära 60
procent, enligt Ian Rawlings.
Den senaste satsningen är att bli kompis med de eldande ungdomarna. Sedan två
veckor jagar cyklande brandmän omkring i särskilt utvalda områden – de värst
utsatta gathörnen, parkeringarna och gatstumparna där det brinner ofta och
mycket.
– Jag vet att det verkar helt vrickat, men vi skickar in brandmännen på cykel
i par, i uniformer. Uppdraget är att leta rätt på ungdomar som står och
hänger. Bara prata med dem, knyta kontakter, säger Ian Rawlings.
– Vi ska skapa relationer. Ungdomarna ska veta att varje gång de tänder en eld
så är det just de här brandmännen de känner som hamnar i farozonen.
Tidpunkten för cykelinsatsen är medvetet vald. I juli börjar skolloven i
Storbritannien. Sex veckor.
– Det är när lymlarna är lediga som det händer saker och det är då vi måste
vara där och träffa dem, inte på kontorstid, säger Ian Rawlings.
Sedan ett halvår tillbaka driver kampgruppen också en skolsatsning, där
brandmän finns med i klassrummen en dag varje vecka. Inte för att föreläsa
om brandkåren, utan närmast som stödlärare, både i läsämnen och idrott.
– De är med och spelar fotboll, bara för att barnen i skolorna ska lära känna
brandmännen. Nästa gång de är ute på gatorna och ser en brandbil ska de
tänka två gånger innan de gör något.
Anlagda bränder ingår i en utvecklingstrappa, den analysen har
räddningstjänsten i Skåne redan gjort: det börjar med papperskorgsbränder,
sen containerbränder, kombinerat med graffiti, massiv glaskrossning – mot
skolan eller fritidsgården, till exempel. Därefter bilbränder, efter det
tänder man eld på skolbyggnaden. Om inte utvecklingen bryts, vill säga.
Sverige ligger efter
Storbritannien ligger några år före Sverige vad gäller både explosionen i
antal anlagda bränder och motåtgärder.
– Vi började satsa extra 2003, när antalet anlagda bränder vuxit över alla
bräddar, säger Ian Rawlings.
Bilarna brann mest
Det största problemet var brinnande bilar – övergivna fordon som fick stå
länge innan de transporterades bort. Kampgruppen fick kommunerna att använda
reglementet till det yttersta och börja omhänderta bilarna redan efter något
dygn.
– Alternativet hade varit att bilarna fått stå kvar och gradvis bli alltmer
sönderslagna, och det påverkar omgivningen, och drar med sig mer
skadegörelse och elände. Till slut tänder någon eld på dem, säger Ian
Rawlings.
– Sedan vi började arbetet har bilbränderna gått ner med 64 procent.
Flera andra typer av bränder har minskat kraftigt, visar statistiken. Men de
riktigt viktiga effekterna går inte att mäta, tror Rawlings. Inte än.
– Det är vilken effekt kontakten mellan ungdomarna och brandmännen får längre
fram i livet. Om man får ungdomarna att bry sig om sitt område, och sig
själva blir de nyttiga medborgare. Då slipper vi att problemet fortplantas.