De gröna trivs bäst i asfalten

Miljöpartiet har vind i seglen. Kaxigheten går inte att hålla tillbaka. Gruppledaren Fredrik Fernqvist beskriver det gröna partiet som en lättmanövrerad båt, och liknar samtidigt Socialdemokraterna vid en stor oljetanker på drift.

Den som undrar var miljö­partisterna fått luft ifrån behöver inte leta länge, trots att de inte ens hade eget passerkort in i Stadshuset innan förra valet.

Idag har partiet ett rum på sjunde våningen och siktet inställt på att fördubbla antal mandat från fyra till åtta. De gröna tycks ha fått blodad tand av att hänga bland de stora politiska röstfiskarna. Nu jagar de nästa val med framgången från 2006 i ryggen, då partiet dubblerade sina röster.

– Nästa stora utmaning blir att klara av att växa. Jag tror att medvinden håller till valet och då borde vi landa någonstans mellan 9 och 13 procent, säger kommunalrådet Lari Pitkä-Kangas.

Miljöpartiets främsta väljare är välutbildade unga malmöiter med många val­år framför sig. Kandidaterna till kommunfullmäktige ska röstas fram på nätet.

– Vi ska fortsätta satsa där vi är starka, ta större andelar i Centrum och Södra innerstaden. Därför ska vi bland annat satsa på spontankultur, att se det som händer utanför institutionerna. Det är det som gör att studenter stannar i Malmö efter examen, säger politiske sekreteraren Karolina Skog.

Om Socialdemokraterna är en oljetanker, vad kommer ni att bli för båt om ni växer mycket?

– Vi blir en samling segelbåtar med samma riktning. För vi tror på det småskaliga och det individualistiska, säger Fredrik Fernqvist.

Men för bara ett år sedan drog långt ifrån alla inom partiet åt samma håll. En tydlig spricka blottades mellan två fraktioner, delade av samarbetssvårigheter och maktkamp.

När de styrande miljöpartisterna beskriver konflikten idag låter det som om det då knappt 27 år gamla partiet drabbades av en ­tidig trettioårskris.

– När partiet växer ställs högre krav. Det här är första gången vi sitter vid makten, det innebär en viss mognadsprocess, säger Lari Pitkä-Kangas.

Men när Sydsvenskan ringer partiets dåvarande gruppledare i kommunfullmäktige, Anna Norrman, säger hon att sprickan handlade om mer än bara växtvärk. Själv är hon numera ordförande för Miljöpartiet i Uppsala.

– Det hade inget att göra med att vi växte. Samma personer som hade suttit 2002 satt ju även 2006. Konflikten är fortfarande en gåta för mig. När jag kom till Uppsala var det väldigt skönt att uppleva att folk faktiskt samarbetar inom partiet.

Enligt Miljöpartiets profiler i Malmö har de tagit lärdom av den förra konflikten. Numera är det samarbetet med Socialdemokraterna som skaver.

– De kan vara väldigt re­spektlösa. Ibland ändrar sig Ilmar Reepalu på sittande möte i kommunstyrelsen, säger Fredrik Fernqvist.

Missnöjen inom den rödgröna majoriteten gör att frågan om vilka Miljöpartiet allierar sig med ­efter nästa val ställs mot sin spets, inte minst när det planerar att satsa på traditionellt vänsterorienterade områden som Möllevången.

– För min del är det viktiga att vi fortsätter förändra Malmö med vår gröna vision. En god garant för det är att Miljöpartiet sitter i majoritet. I vilken ­variant blockmässigt har aldrig ­varit viktigt. Men det är mycket som talar emot ett samarbete med Moderaterna, när de pratar om att bygga fler motorvägar, och om flyktingstopp. Integrationsfrågan är viktigare för oss, säger Lari Pitkä-Kangas.

Hur arbetar ni för integrationen?

– Det finns stora, tomma gräsmattor i Rosengård som man kan ta bort utan att förlora någonting. Där kan man bygga kvartersområden som gör ­Rosengård mindre isolerat. En snabb spårvagnstrafik skulle också göra mycket för området, säger Karolina Skog.

Hur ska ni jobba med ­integrationen i Limhamn–Bunkeflo?

– På sikt måste vi bygga om där. Det är inte hållbart med stora villamattor där alla är beroende av bil. Området har dålig kollektivtrafik och höga huspriser. Man behöver hyreslägenheter med anständiga hyror så att man faktiskt kan blanda upp befolkningen, säger Fredrik Fernqvist.