MALMÖ. En palestinsk flagga och bakom den ett par unga flickor i sjal, några
killar i stora jackor och träningskläder. I kylan mittemot Baltiska Hallen
huttrar också ett gäng äldre ungdomar med den obligatoriska
aktivistuniformen bestående av svarta tajta kläder och jackor med
påklistrade politiska budskap.
Poliserna, i bilar, på hästar och
till fots, är långt fler och finns
överallt.
Den manifestation som annonserats på en antifascistisk hemsida lagom till
matchstarten i Davis Cup-turneringen är en rätt blygsam tillställning.
Det dröjer inte länge innan den upplöses och demonstranterna beblandas med
vanliga Malmöbor och journalisterna som stryker omkring.
– Det blir nog inga stora grejer i dag, säger ”Andreas” när vi drar oss undan
till ingången på Coop Bygg för att kunna prata ostört med honom och
”Gudrun”.
De är i 30-årsåldern och bor i Skåne. De har varit i aktivistkretsar sen
sex–sju år tillbaka och bland annat deltagit i demonstrationerna under
European Social Forum. Båda vill vara anonyma:
– Vi har ingen hierarkisk organisation, men polisen skulle säkert tro att vi
är ledargestalter. Känner de igen oss kanske vi åker in för stämpling till
brott, förklarar Andreas.
De ingår i aktivistnätverket ”Det är vi som bestämmer” med målet att stoppa
matchen med alla medel. De är medvetna att det kan bli våldsamt med de tusen
kravallutrustade poliserna på andra sidan.
– Visst finns det risk för sammandrabbningar. Men det får vi leva med. Matchen
är en skymf mot Malmös stora palestinska befolkning som förlorat släktingar
och vänner under Israels aggressioner, säger Andreas.
– Det våld som Israel utsätter palestinierna för är på en helt annan nivå än
det som vi kommer att använda, lägger Gudrun till.
Vilken nivå är de då beredda att lägga sig på?
– Vad som än krävs för att vi ska ta in oss och stoppa matchen, svarar Gudrun.
Slangbomber, flaskor och stenar är några av vapnen de nämner.
Andreas och Gudrun ska tåga i den stora demonstrationen i det ”svarta blocket”
som samlar den utomparlamentariska vänstern. De tippar på mellan femhundra
och tusen aktivister från Skåne, resten av Sverige, Norge och Danmark.
– Jag vet att en buss från Blitz,
Oslos ungdomshus är på väg. Även danskarna
kommer, men frågan är om de kan ta sig över bron, säger Andreas.
De har fått tillstånd av den stora, fredliga demonstrationens ledning att vara
med och de lovar att sköta sig tills de är framme vid Baltiska hallen. Men
väl där ska de in och avbryta spelet.
Båda två är välartikulerade och sitter i ingången till ett byggvaruhus och
pratar om att de drömmer om ett rättvist, socialistiskt och anarkistiskt
samhälle. Utan våld.
Men för att nå dit är de beredda att använda just våld.
Hur hänger det ihop?
– Vi är inga våldspsykopater, men det är det enda språk makten förstår, säger
Andreas.
Vad händer till exempel om poliserna blir skadade?
– Vi har ingenting emot dem personligen. Men de skyddar dem som har den
riktiga makten som vi vill komma åt, svarar Andreas.
De är medvetna om att merparten av demonstranterna inte vill ha bråk och
förstörelse.
Människor kan komma till skada och medierapporteringen kommer bara handla om
tumultet. Men om ett eventuellt upplopp leder till att israeliska lag inte
spelar i Malmö i fortsättningen, är det värt det, anser de.
Små affärsinnehavare ska lämnas i fred, men att bankfönster blivit krossade
vid exempelvis ESF tycker de är helt okej.
– Enda sättet att få makten att lyssna är att slå kniven i det kapitalistiska
systemets hjärta, säger Andreas.
Vad tror ni att folk kommer att tycka om er när de läser det här?
– Jag tror att de håller med i sak så småningom, säger Gudrun.
– De kanske tycker att vi är dumma. Men veganrörelsen betraktades som värsta
terroristerna i början, men nu är de accepterade, säger Andreas.