VÄRNHEM. I juni har Tuija bott på Rönnbackens akutboende i två år. Hon
drömmer om ett gemensamt hem med sin pojkvän.
– Jag trodde aldrig jag skulle bo här så länge. Men barnfamiljerna går ju
först och får de lägenheter som finns, det förstår jag.
Under snedtaket och bjälkarna har hon sitt rum. Hemtrevligt möblerat med
trasmattor på golvet, säng, bord, lampor och kläder, kläder, kläder.
– Vi får inte ha hur mycket som helst, det skulle aldrig gå. När man kommer
hem med något nytt måste något annat åka ut. Så är reglerna och det förstår
jag. Annars blir det överfullt. Jag tror att de låter mig ha lite extra, för
de vet att jag tycker om kläder.
Rummet på vinden har varit Tuijas hem i snart två år. Innan dess hade hon
tagit sig ur ett långvarigt tablettmissbruk. Hon bodde i en korridor på
Sigtunagatan, ökänd för höga hyror och dåligt underhåll.
– Det var en svinstia. Jag kunde inte laga mat i det gemensamma köket. Jag åt
ute. Då gick mycket pengar. Någon gång då tog min äldsta flicka sitt liv.
Jag vet att man blir vräkt om man inte betalar hyran, men jag brydde mig
inte så mycket om något. Det betalar jag ett högt pris för nu.
Första tiden bodde hon på hotell. Sedan tog pengarna slut. En natt
tillbringade hon ute, sovande i en telefonkiosk. Hennes yngsta dotter tog
med henne till individ- och familjeomsorgen på Södra innerstaden, som ville
placera henne på Rönnbacken. Tuija protesterade.
– Jag hade hört rykten om att det skulle vara ett fruktansvärt ställe. Att det
skulle vara bråk mellan kvinnorna, tjafs och så. Det skrämde mig väldigt
mycket.
Nu öser hon beröm över boendet och personalen. Här bor arton kvinnor. Tuija
tycker att alla är generösa. Bjuder varandra på cigaretter, tar ett samtal i
rökrummet.
Rönnbacken är en trygghet, men det känns inte riktigt som ett hem, tycker hon.
Rummet inspekteras varje vecka. Hon tvättar och städar en del, men handlande
och matlagning sköter personalen. På kvällen levereras varm mat från en
restaurang. Tuija oroar sig lite över att hon ska ha glömt en del
hushållsarbete, som hon behöver kunna om hon flyttar till ett eget hem.
Ytterdörren är låst, man måste vara hemma före klockan ett på fredagar och
lördagar, övriga dagar vid midnatt. Kommer man för sent får man vänta till
klockan sju på morgonen.
Helst skulle Tuija vilja ha något eget att inreda fint, så att dottern kan
hälsa på. På Rönnbacken är besök förbjudna, även av barn, endast
myndighetspersoner. Verksamhetschefen Lollo Dyson förklarar att det är för
att andra boende med dåliga relationer till sina barn kan bli upprörda av
besöken.
– Min flicka vill gärna träffa mig. Ibland köper jag en present till henne. Då
får vi stå här utanför och öppna den. Det känns inte kul.
Mycket av det sociala livet sker utomhus. Hennes pojkvän bor på Vallhem,
kommunens boende för hemlösa män. De får inte hälsa på varandra hemma.
Istället träffas de på en parkbänk mitt emellan. Ibland tar de in på hotell
en natt, men det är dyrt. Tuija har pension, 2 400 kronor går till
egenavgiften på Rönnbacken, 4 000 blir över i fickpengar.
– Vår relation har gått sönder. Vi bråkar ofta när vi träffas ute. Jag blir
lättare arg när jag fryser.
Drömmen är en lägenhet tillsammans med pojkvännen. Men det är svårt eftersom
de inte är gifta. Att skaffa lägenhet på egen hand är inte att tänka på
eftersom Tuija är skuldsatt. Hon hoppas på att få hjälp med lägenhet av
boendeenheten på Södra innerstaden.
– Många från andra stadsdelar har kommit härifrån, men för oss från Södra
innerstaden går det långsamt. Barnfamiljerna går först till kommunens
lägenheter. Det förstår jag så klart. Men de hemlösa barnfamiljerna blir
bara fler och fler. De borde släppa in någon av oss ibland, så att kön inte
står helt still.