Reds.anm: Längst ner i artikeln kan du se läsarnas disksussion med
Sydsvenskans Federico Moreno.
”Hejsan, vad gjorde ni där inne?”. ”Vem släppte in er?”. ”Vem har ni talat
med?”
Frågorna ställs av unga killar som sitter på Rasmusgatan och väntar när
Sydsvenskans utsända går ut ur en port. Det är en av flera portar där vi
talat med olika grannar om situationen i Seved som lett till att brevbärare
utrustats med överfallslarm.
De unga killarnas bemötande är varken vänligt eller hotfullt. Det finns inget
att säga, enligt dem. När vi pratar med ett medelålders par som befinner sig
ute skriker killarna åt dem att inte uttala sig. Mannen säger att han inte
vet något.
Inne i lägenheterna på båda sidor av Rasmusgatan har grannarna mycket att
säga. Men de vill inte ha med sina namn i tidningen. En kvinna som hade det
för ett år sedan blev så trakasserad att hon tvingades flytta. Hennes bil
förstördes, hon hotades, lägenheten bombarderades natt och dag med stenar,
lök och ägg.
Inne i ett vardagsrum står en bokhylla med två gatstenar. De har kastats in i
lägenheten av det gäng unga killar som enligt grannarna har makten över
området.
Flera grannar har bytt glaset i fönstren mot plast. De har funderat på att ha
trä istället för glas i både lägenhets- och portfönster.
– I våras var det lugnt ett tag, för då blev ingen rånad vad jag vet. Då var
polisen ofta här, men nu syns de inte längre. Det känns absurt att säga det,
men jag har gått förbi en bil som låg upp och ner utan att jag reagerade.
Jag gick bara förbi, säger en av grannarna.
Innan de boende går hemifrån lägger de ifrån sig allt av värde. Flera har
utsatts för rån.
– Jag går aldrig ut på kvällarna längre trots att jag är en aktiv människa. Vi
flyttade hit för att vi tyckte att det var kosmopolitiskt och trevligt att
bo nära Möllan. Men drömmen har förvandlats till en mardröm. Hur kunde det
bli så här?
En granne vill flytta från Rasmusgatan men får ingen lägenhet.
– Politikernas plikt är att se till att de här killarna får ett bra liv. Att
följa upp dem. Det måste vara så att de mött mycket motstånd, annars förstår
jag inte varför de gör så här. Det känns som att varken politiker eller
polisen gör något, inget som vi kan se.
Både grannar och de tonårskillar som Sydsvenskan talar med pratar om
Rasmusgatan som en slags fristad där våld och knarkförsäljning förekommer
helt öppet och kontinuerligt. ”På innegårdarna packar gänget pulverliknande
narkotika.” Fasaderna visar spår av skottlossning.
Utanför bromsar brevbäraren cykeln. Enligt säkerhetsrutinerna ska brevbärarna
inte ge sig in i en trappuppgång om flera killar står utanför en port. Då
delas posten ut en annan dag.
Det är förmiddag, omkring tiotiden. Grannarna är märkbart oroliga för vad som
ska hända när artikeln publicerats. Flera säger att de kallsvettas.