"Jag försöker alltid hinna före de 1 500 cyklarna till P-huset Anna.
Där sitter en räknare på väggen som visar hur många som trampat förbi. Att
komma innan den visar 1500 har blivit en grej. Kommer jag efter får jag
förbjuda mig själv att snusa efter frukost.
Men jag är inte särskilt principfast. Antagligen är jag den siste anarkisten
i Sverige som äter kött.
Tillhör en generation som ibland kallas mesig. Vi har vuxit upp i den
bespottade flumskolan, tagit intryck av den progressiva rörelsen och blivit
politiskt intresserade. Men vi har inte partiboken närmast hjärtat och vi
tar inte heller för oss som 1980-talisterna.
Parkeringshuset Anna ligger längs vägen till mitt jobb.
Jag och min familj flyttade för en månad sedan från Möllan till Sofielund,
där vi hade turen att få ett gatuhus till hyggligt pris.
Huset är byggt 1898 och har det ursprungliga röda teglet och fönstren kvar.
Det ligger vid en gata som är spärrad för biltrafik och innanför har vi en
skyddad gård men gräsplätt och ett 80-tal växter. En trädgårdskunnig kompis
har gjort en lista över vad som finns, så jag vet att det bland annat är två
äppelträd, två plommonträd, buxbom, stockrosor, ormbunke, klematis och
vindruvor.
Varje morgon äter vi frukost i ett hörn av trädgården. Jag har tänkt skaffa
gasolvärmare så vi kan sitta där långt in på hösten.
På ena sidan huset har vi dagis och på andra sidan skolan, så nära att vi
ser husen från trädgården.
Det är mysigt här, även om man vet att det också finns problem.
Jag lockades till Malmö av ett radioprogram. Det beskrev den mångkulturella
stadsdelen Möllevången där alla kunde bo nära centrum.
Då hade min fru och jag just kommit tillbaka till Uppsala efter en tid i
Gävle. Vi kände att vi inte hade så mycket att göra i studentstaden efter
studietiden. Jag ville inte heller bo i Stockholm och stiga upp klockan fem
på morgonen för att pendla.
Vi åkte ner till Malmö en helg och fick uppleva en Möllevångspicknick på
torget. Det var så exotiskt och häftigt att vi bestämde oss direkt för att
flytta med vår lille son. Tidigare hade jag bara sett vägen mellan Centralen
och flygbåtarna.
Av nio tänkbara lägenheter valde vi en som låg i ett sekelskifteshus vid
Ystadgatan, liksom Möllans ost på den tiden. Det var 1999.
En morbror från Umeå körde ner flyttlasset en varm julidag och satte av mig
på gården.
Det var kokhett mellan husen och det luktade. Jag rusade till Shirasiz Frukt
och grönt och köpte fem lico cola för tio kronor. Sedan blev vi magsjuka och
vi såg råttor.
Jag som vuxit upp vid Norrlandskusten tänkte, att det här är inte Sverige.
Men det fanns en bykänsla. Folk kom från alla delar av världen, men man
snackade med varandra och blev bekanta. Jag blev nästan lite förvirrad när
jag kom utanför Möllevången och såg Kronprinsen och Mölleplatsen. För några
veckor sedan var jag också i Limhamn.
Malmö består av så olika världar och de ligger så tätt. Det är häftigt,
tycker jag.
Men det är löjligt när folk försöker blunda för att det är en arbetarstad.
Malmö är fortfarande en arbetarstad, även om lågavlönade jobb inom kommun
och sjukvård ersatt industrijobben. Jag tycker det borde finnas intresse för
att bevara minnen genom att inrätta ett industrimuseum.
Min arbetsplats finns i Panorahuset vid S:t Gertrudsgatan. Det är här jag
samlar mina tankar efter dagislämning och cykelturer. Jag är en av tio
frilansjournalister i ett mediacentrum som just nu arbetar för att ge ut en
alternativ helgtidning.
Jag jobbar mellan klockan 9 och16.30. Sedan är det full rulle hem i strömmen
av cyklar över Raoul Wallenbergs park, Skolgatan och Möllevången.
Efter jobbet springer jag en mil. Det är så fiffigt att jag kan starta strax
härutanför och ta en runda över Södervärn, Hyllie och Pildammsparken utan
att korsa särskilt många gator. Det tar sådär 44 minuter.
På kvällarna spikar vi bräder och slipar bord. Vi inreder en barnkammare
till för vi tänker adoptera ett barn från Etiopien.
Det är tydligen ovanligt nu för tiden att par som kan få barn vill adoptera.
Även människor som arbetar med adoptioner höjer på ögonbrynen. Men varför
ska man sätta en massa barn till världen när det finns så många som behöver
ett hem?
Vi blev tvungna att gifta oss för att få adoptera. Det kräver faktiskt
svensk lagstiftning. Men det gick på en vecka och vi lyckades klocka det på
dagen tio år efter att vi flyttade ihop.
Det blir inte så mycket tid över för uteliv, men vi har ett stamställe,
Ölkaféet på Skolgatan. Där äter vi fredagsluncher varje vecka,
arbetskompisarna, min fru och jag.
Ibland är barnen med och det är fullt av barnvagnar, pennor och ritblock
kring borden.
Annars är Folkets park vår oas, vinter som sommar.
Jag har fortfarande mitt hjärta vid Norrlandskusten där vi har sommarstuga.
Men varken jag eller min fru, som kommer från Småland, har någonsin ångrat
att vi flyttade till Malmö."
Berättat för Britt-Marie Bergström