Femtonåriga Hannah Svensson ser inte road ut när clownerna Jack och Sven
tittar in i hennes rum på barnkirurgen på Skånes universitetssjukhus i
Malmö. Hennes leende är ansträngt när hon säger att det är okej att de
kommer in.
Sven börjar fingra på sin cuatro, ett latinamerikanskt stränginstrument, och
undrar om Hannah gillar musik. Hon nickar.
Ansiktet blir rött och Hannah Svensson tittar generat ner i täcket när Sven
tar ton och börjar sjunga den neapolitanska klassikern ”O sole mio” med
samma allvar som om han stod på en operascen. När han knäböjer vid hennes
sängkant börjar hon fnittra.
Leendet sitter kvar när clownerna några minuter senare tackar för sig.
Telefon, skrivbordslampa, pennställ, kontorsstol – och en röd clown-näsa.
Vissa saker i källarrummet under barninfektionsavdelningen skvallrar om att
det inte är vilken kontorsnisse som helst som jobbar här.
Varje vardagsmorgon sedan 2001 förvandlas Jerker Heijkenskjöld till clownen
Jack. De randiga strumporna matchas med gröna byxor, ljusgrön skjorta, grön
kavaj och grön basker. En röd näsduk i bröstfickan är det enda som bryter av
de gröna nyanserna.
– Varje clown har två uppsättningar av kostymer. Det är praktiskt att den här
går helt i grönt. Då kan allt tvättas på en gång. Att ha rena kläder är
viktigt här på sjukhuset. Allt måste gå att tvätta i sextio grader.
Jerker Heijkenskjöld halkade in i clownbranschen av en slump. Som musiker
ackompanjerade han en av Clownrondens andra clowner. När han tillfrågades om
han ville börja jobba som clown kunde han inte tacka nej.
– Som trummis har jag alltid kunnat gömma mig bakom mitt instrument. Att
plötsligt vara den som sticker ut och ta plats var rätt läskigt, men på
samma gång nyttigt. Jag är stolt över mitt yrke. Som sjukhusclown känner jag
att jag har ett viktigt uppdrag att utföra.
Partnern för dagen, Rodrigo Flores, har också kommit till jobbet. Ur sin väska
plockar han fram en matlåda i plast. Den rymmer dock inga smörgåsar utan
smink i alla färger.
Omsorgsfullt lägger han på vit ögonskugga och förstärker sina ögonbryn med
svart kajalpenna.
– Jag brukar sminka mig. Men det får inte bli för mycket så att barnen möts av
en mask och inte en människa.
Clownerna arbetar alltid i par ute på avdelningarna. Idag är det barnen på
kirurgen och infektionsavdelningen som ska få besök.
Rodrigo Flores tar fram två små maracas som han placerar innanför strumporna,
i höjd med sina vader. Det rasslar till när han ställer sig upp.
– När barnen frågar vad det är som låter brukar jag säga att det är mina
dåliga knän, säger han och fnissar.
De röda näsorna rättas till och Jack och Sven gör high five. Arbetsdagen kan
börja.
John Molin sitter i barnkirurgens uppehållsrum med sin mamma, Anette. Familjen
bor i Umeå och John kommer snart att få åka hem. Kirurgerna är klara med
uppbyggnaden av hans nya högeröra.
Han blinkar förvånat till ett par gånger när clownerna kommer insläntrande.
– Kolla Jack! Vem är det som sitter här?
Sven går fram och tittar intresserat på John.
De båda clownerna trycker ned sig i en av sofforna. De försöker få igång ett
samtal med John men lyckas inte riktigt. Och han verkar inte så intresserad
när de drar fram sina instrument. Blygheten har tagit över.
Men när clownerna börjar prata sinsemellan och slutar fokusera på John,
släpper den.
När Jack tar upp en burk och börjar blåsa såpbubblor skrattar John högt och
lösgör sig från Anettes famn. Isen är bruten.
Att snabbt kunna läsa av patientens humör och bilda sig en uppfattning om hur
de ska närma sig barnet är viktigt att kunna som sjukhusclown.
– Barnen har inte kommit till oss för att vi ska underhålla dem. Och vi är
inte här för att briljera. Vi måste möta barnet i den situation som det
befinner sig i, säger Jerker Heijkenskjöld.
Clownerna fokuserar på det friska när de är ute på avdelningarna. De tar
aldrig själva upp anledningen till varför barnen ligger inne, men lyssnar om
barnen själva vill berätta.
Istället tar de fasta på de bitar av barnens vardag som inte existerar under
tiden de befinner sig på sjukhuset.
Vissa barn träffar de bara en gång. Med andra, som måste tillbringa mycket tid
på sjukhuset, knyts starka band. Vilket är härligt – när sjuk-domen
besegras.
– Det är tufft när det inte går vägen. Vi har god handledning men framför-allt
är vi varandras psykologer, säger Rodrigo Flores.
Magi skapas och målet med clownernas jobb uppnås när interaktion uppstår,
förklarar Jerker Heijkenskjöld. Oavsett om det sker genom skratt eller gråt.
– Många barn bär på mycket ilska över att de måste ligga på sjukhus. Som
clowner kan vi locka fram känslorna och se till att barnen vågar leva ut
dem.
Det är dags för lunch. Clownerna tar sig ner till kulvertarna där deras cyklar
står parkerade.
Det rasslar ordentligt om Svens knän när de cyklar iväg.