Fem, kanske sex av blocken ligger där de ska. Men resten av muren mot
trapphuset är raserad.
Hundra meter därifrån betraktar Khaled Hilal sin varubil, utbränd efter
onsdagskvällens oroligheter. Två hundra meter därifrån dammsuger
MKB-personal golvet efter splitter – fastighetsbolagets fönster krossades
och fyrverkerier eller en brandfackla kastades in. Händelsen rubriceras som
mordbrand.
Det är dagen efter en stökig kväll i Seved.
Muren är en enkel förklaring som kräver många fler.
Mazim Khalil, som jobbar för Khaled Hilal berättar att det inte går att komma
förbi på Rasmusgatan sent på kvällen.
”De står överallt.”
Han menar ungdomarna – gängen – de som tycker att de äger området. Polisen
kommer ofta förbi, men gör inte mycket: stannar till, pratar, kör vidare.
Griper man en tonåring så går han loss dagen efter – det krävs mycket för
att låsa in unga.
”Partierna pratar om att sysselsätta ungdomarna. Men det räcker ju inte med
att ordna jobb. Lagarna måste ändras, så att det går att komma åt dem som är
under arton – för de är inte äldre” säger han.
En av grannarna berättar att det alltid börjar på eftermiddagen, att ja det är
unga som ställer till det och ja det är jobbigt, när det händer. Trots
löften vill han en tredje gång påpeka att det är omöjligt att ha med sitt
namn i tidningen.
”Du lovar, du måste lova” säger han och sträcker fram handen.
På Sevedsplan står Eva Ek Törnberg, och berättar om ett sätt att lösa knutar i
området. Hon har bott i området i tjugo år, berättar att det är ett bra
område, att problemen inte handlar om människor som bara vill dåligt.
”Jag tycker faktiskt synd om dem, även om vi utsätts för det.” Så pratar hon
om frustration, utanförskap och om att kommunicera, lära känna de unga. Det
är ett sätt att lösa knutar.
”En av huliganerna, eller ogräset som jag kallar dem, kom fram och gav mig en
kram.”
Och så ger hon en pekpinne till styrande politiker: varje gång boende klagar
till kommunen är det Sverigedemokraterna som hör av sig först, erbjuder sig
att komma ut och prata, besöker området.
Ingen har en förklaring till vad som hände i onsdags kväll. Det finns många
teorier som hopslagna till en kan bilda en sanning. Utanförskap,
frustration, gäng som kommer från andra stadsdelar. Eller så har det
någonting att göra med det som en annan granne som både bor och arbetar i
området berättar.
Hon säger att många av dem som bor där och som ställer till det inte gillar
när området förändras.
Hon berättar om ett rykte i området som lyder ungefär så här: att när området
piffas upp, då kommer hyrorna stiga, då måste många kanske flytta och lämna
Seved. Rykten som kan fälla en mur.
Och så avslutar hon som många andra:
”Absolut inte något namn, nej, då kan jag få problem.”
Seved och de problem som finns i området, vilket några gånger – ibland flera
gånger i veckan, ofta mer sällan – resulterar i polisutryckningar, någon
brand och skadegörelse är ingenting nytt. Inte för polisen, inte för de
boende och inte för politiker.
Som för Marianne Giheden (S), ordförande i Södra innerstadens
kommunfullmäktige. Hon är förtvivlad över de senaste händelserna och
efterlyser en polisstation på området.
Hennes partikamrat Katrin Stjernfeldt Jammeh, socialkommunalråd, vill inte gå
lika långt men säger att ”polisen ska ha en högre närvaro” i Seved men att
det är upp till polisen att organisera sig.
Hon är väldigt nöjd med att kontakterna mellan polisen och de sociala
myndigheterna går så snabbt att det redan idag har utbytts information om de
ungdomar, för det rör sig om ungdomar, som till stor del redan är kända av
polisen.
Polisen vet exakt vilka som leder och fördelar bråken och upploppen på Seved.
Det bekräftar närpolischefen, Stefan Wredenmark. Han pratar om ömma punkter:
ett tätbefolkat område, sociala problem, behov av samverkan
polis–socialtjänst–boende–näringsliv, men en polisstation i området ökar
inte tryggheten, slår han fast.
”Vår närvaro kan bidra. Och från och med nu kommer vi att öka den ännu mer.”
Fler uniformerade patruller i Seved. I en perfekt värld hade området
patrullerats dygnet runt av samma poliser. Det klarar inte Malmöpolisen med
nuvarande bemanning.
”Vi har haft insatser därute tidigare där kontakten med oss varit kärv till en
början, men när man lär känna varandra förbättras det snabbt”.
Inom kort ska polisen bjuda in de boende till ett möte för att lyssna av hur
de upplever tryggheten.
”Den har blåst omkull”, säger en av de tonåriga killarna och skrattar.
Han och kompisarna dröjer sig kvar hos oss vid den raserade muren. De skrattar
högt, skämtar om muren. Berättar sedan att de varit med och sparkat på den.
”Vi dealar och grejar därinne. Vi vill kunna gömma oss för polisen när de
kommer. Där behövs ingen mur.”