Stadsdelen och polisen skakar på huvudet på frågan om vad som utlöst den senaste tidens oroligheter på Professorsgatan. Ingen vill peka på en anledning till bråken, explosionerna och bilarna som satts i brand. När killarna utanför Marwa livs får samma fråga kommer svaret på sekunden: hämnd.
– Vill de jävlas med oss, ska vi visa dem hur vi kan jävlas. Det är ju självklart. Men ingen har frågat oss.
Den senaste månadens oroligheter har skapat rädsla på Hermodsdal. Boende har berättat i Sydsvenskan att de inte längre vågar låta sina barn gå ut om kvällarna och efterfrågat större polisnärvaro. Men bränderna riktar sig inte mot andra boende, säger Kasmir Cuturic.
– De är ett meddelande till polisen.
– Folk bränner för att jaga bort polisen. Kan de missbruka sin makt, kan vi missbruka vår, förtydligar Mahamud Warsame.
Upptakten till bilbränderna är enligt killarna ett polisingripande den 16 augusti – "Se här, vi har bildbevis", säger en av dem och håller fram mobilen. På skärmen kan vi se hur unga från området grips av storvuxna poliser i full mundering. Vad som föranledde gripandena säger sig killarna inte veta.
– Vi bara satt här som vanligt när polisen kom hit och började kasta ner oss på marken. De tog sex av oss och körde oss ut till olika ställen – Tygelsjö, Oljehamnen, Bunkeflo. De tog våra mobiler och bara släppte av oss. Vi hade inga pengar, kunde inte skicka sms, så vi fick gå hem. Då sa vi: nu ska det brinna, säger en av killarna.
Om han själv varit delaktig i bränderna vill han inte säga.
– Men de har visat hur de vill ha det, då blir det såhär. De börjar, vi avslutar.
Efter polisingripandet i augusti har flera bilar satts i brand på Professorsgatan. I förra veckan brann fem bilar och i fredags kväll exploderade en sprängladdning som krossade rutorna till flera lägenheter och bilar. Polis och brandkår som kommit till platsen har fått sten och flaskor kastade på sig. Målet med bråken är att få polisen att sluta komma, förklarar killarna.
– Någon måste lägga sig – och det kommer inte att bli vi, säger Kasmir Cuturic.
Men oroligheterna på gatan har inte fått polisen att dra sig undan.
Istället har man förstärkt sin närvaro i området, enligt närpolischef Erik Jansåker.
Medan vi pratar utanför Marwa livs rullar polisbilarna förbi, några märkta, andra civila. Killarna känner igen poliserna, vinkar och ropar.
– Polisen ska sluta komma hit. Lilla Växthuset ska öppna igen med personal från området, Marwa livs ska få ha öppet till tolv. Och Sahbis gym ska få finnas kvar, summerar Aziz Papson.
– I utbyte ger vi säkerhet. Vi garanterar att inget händer på gatan – gör någon någonting, ska vi gola honom, säger Leiizo Altimimi.
– Vi sitter här, var femte minut är polisen här. Det känns som att vi är djur på ett zoo, säger Mahamud Warsame.
– Du ser ju hur det är – här finns ingenting. Ibland käftar vi med polisen – de är kaxiga, vi är kaxiga tillbaka. Men ingen har roligt här. Vi blir missbrukare istället och har roligt inuti huvudet.
22-årige Alex Termanini försöker förklara.
– Ungdomarna är väldigt missnöjda. De har tappat förtroendet för kommunen. Jag vet hur det är; jag har själv vuxit upp här. Vi har blivit lovade så mycket men vi fick ingenting. Det är fel att agera på det här sättet, att skapa kaos – men det är ett sätt att skapa uppmärksamhet.
Det är bristen på varaktiga satsningar i området som fått förtroendet för kommunen att kollapsa, menar Alex Termanini.
– När det krisar, då startar man projekt. Som mötesplatsen på Sahbis gym, som Lilla Växthuset. Sen, när det blir bättre, då drar man tillbaka pengarna och lägger ner. Kommunen verkar inte förstå att man måste jobba långsiktigt om man vill ha resultat.
I två år jobbade Alex Termanini med att stötta sina kompisar på fritidsverksamheten Lilla Växthuset. I september i fjol fick han och de två andra anställda ungdomarna från området sluta och ny personal fick ansvaret för verksamheten, som i mars i år tvingades ut ur sina lokaler på grund av mögel.
Idag läser Alex Termanini till fritidsledare. Målsättning: att komma tillbaka.
– Jag vill stanna här. Jag vill stanna för att jag vill förändra.
Haydar Awadi, som driver Marwa livs, kommer ut ur sin butik.
– Problemet är inte killarna, eller deras föräldrar, eller Marwa livs, fast man klagar på att de hänger här. Det som händer nu är stadens fel, säger han.
– Vi som bor här är utländska familjer som har många barn – förstår du? De minsta familjerna är på fem-sex personer och vi bor alla i tvåor och treor. En femtonåring orkar inte sitta hemma i en trång lägenhet med farmor och småsyskon. Hade man startat ett bra ställe till grabbarna, om de hade haft bra kontaktpersoner som de litade på, hade det aldrig blivit såhär. De måste ha någonstans att umgås, de måste få jobb. Annars kan det gå hur illa som helst.
Lilla Växthuset var en fristad från trånga lägenheter och en tillflyktsort från livet på gatan.
– Vi tog hand om Lilla Växthuset som om det var vårt hem. Målade, fixade möbler, ingenting blev förstört. Alex fixade träffar med företag. Den sommaren fick vi alla jobb, berättar Aziz Papson.
Stängningen för ett år sedan kom som en chock.
– Vi var där kvällen före och allt var som vanligt. Nästa dag kommer vi dit och ser skyltarna: "stängt på grund av mögel". Vaddå mögel – jag har haft mögel i mitt rum i hela mitt liv. Det är ju bara att skrapa bort, säger Aziz Papson.
Tre uttryck återkommer ständigt i samtalet utanför Marwa livs. Område. Härifrån. Lita på. Grundläggande värden för killarna, men kanske svåra för en utomstående att fullt ut förstå, tror Farhad Mohammadi.
– Vi har alla bott här sedan vi var små. Vi är runt 60 stycken, det är bara en del av oss här idag. Och vi tänker stanna. Alla känner alla, vi är som en by i staden. Det här är vårt område.
Sahbi Hemissi, som driver det kombinerade gymmet och mötesplatsen Sahbis House ett stenkast från Professorsgatan, är oroad över den senaste tidens våldsamma händelser.
– Jag trodde aldrig att det skulle gå så långt som till bomber och bränder.
Det ungdomarna gör är oacceptabelt, konstaterar han. Samtidigt ser han de våldsamma protesterna som ett friskhetstecken, ett rop på uppmärksamhet till ett samhälle som blundar.
– De kanske kämpar på fel sätt, men de kämpar. Än har de inte gett upp hoppet om ett annat liv.
Liksom Haydar Awadi framhåller Sahbi Hemissi att ungdomarna förtjänar en vettig chans att ta sig in i världen utanför Hermodsdal.
– Vi måste lära dem att man måste växa upp och ta ansvar – inte bara fortsätta klaga och klaga. Men samtidigt måste samhället göra något. Även samhället måste visa respekt, säger han.
– Det är viktigt att inte stämpla ungdomarna utan lyfta upp dem istället. De snackar mycket, hotar med att göra det och detta, men de vill bara ha uppmärksamhet. Många har aldrig fått lära sig hur man ska bete sig, men alla har ett gott hjärta. De är inte födda kriminella. De är bara osäkra och utanför.
För att komma en bit på väg krävs snabba och varaktiga åtgärder.
– Vi måste skapa en dialog mellan ungdomarna och polisen, vi måste alla mötas under samma tak. Och kommunen måste hjälpa till och anställa folk som de unga kan lita på. Visst kan det komma bra folk utifrån, som kan vinna deras respekt. Men varför inte gräva där man står?
Alex Termanini håller med.
– Man kan ta ungdomar från området, ge dem kurser i ledarskap och ge dem jobb här. Det skulle alla vinna på.
Oron över de unga sitter djupt i själen på Sahbi Hemissi. Än är läget inte som i Seved, än är Professorsgatan inte Rasmusgatan, säger han.
– Men vi är en god bit på väg. Vi har ett samhällsproblem som växer och växer, och det kommer hela tiden nya. Nya barn som blir ungdomar och som hamnar här, utan jobb, utan tillit. Nu är klockan åtta, jag måste snart stänga och det ösregnar ute. Vart ska de ta vägen? Och vad ska de göra när det blir vinter och kallt?
I tisdags kväll sattes ännu en bil i brand på Professorsgatan.
Saknar varaktig satsning. Stora familjer i trånga lägenheter gör behovet av en samlingslokal akut, säger killarna på Professorsgatan. Utanför Marwa livs leker Ahmed Karam med sin fyrhjuling.
Möts på gymmet. Sahbi Hemissis gym är de ungas enda mötesplats under tak sedan Lilla Växthuset stängdes i mars. Leiizo Altimimi, Nadja Hemissi, Ali Hassan och gymägaren Sahbi Hemissi.
Kasmir Cuturic och Karim Ahmed inviger det nya biljardbordet på Sahbi Hemissis gym.
"ACAB" – tatueringen står för "All Cops Are Bastards". Polisen borde sluta komma till Professorsgatan, tycker Ali Hassan, Leiizo Altimimi, Arkan Saoud, Aziz Mohammed, Rokan Saoud, Ahmed Sigalo och Ahmed Karam.