MALMÖ.. Trettio minuter och en halv dansk falafel från Köpenhamns hovedbanegård ligger Jeanette Land Schous hem på Östra Förstadsgatan i Malmö. Från köksfönstret ser hon Öresundstågen svischa förbi.
– Det finns tre typer av danskar som invandrat till Malmö: kärleksflyktingar, bekvämlighetsflyktingar och politiska flyktingar. Jag tillhör på sätt och vis de sistnämnda. Dansk Folkeparti – så äckligt! utbrister Jeanette Land Schou och stoppar demonstrativt fingret i halsen.
I valet 2001 gick Dansk Folkeparti starkt framåt och gjorde sig känt som ett invandrarfientligt stödparti åt regeringen. Fyra år senare valde Jeanette Land Shou och maken att utvandra till Malmö, där de fann en lägenhet som de bara hade kunnat drömma om att ha råd med i Köpenhamn.
”Som en chock”, så beskriver hon den första upplevelsen av den nya hemstaden.
– Jag besökte en livsmedelsbutik. När kassören hörde att jag är dansk sa han: Ni har den bästa politikern i världen. Vem då, undrade jag nyfiket. Då svarade han Mogens Glistrup, mannen som bildade föregångaren till Dansk Folkeparti.
– Men ekonomin var också en viktig orsak till att vi flyttade hit. I Köpenhamn trängdes vi i en tvåa och hade absolut inte råd med något större.
Kan du jämföra Malmö med Köpenhamn?
– I Malmö är folk lugnare, mycket lugnare. I Köpenhamn är folk väldigt ”hidsige”, ja, hetsigare.
Ovanför spisen ligger en tub med choklad av märket Rembrandt. I vardagsrummets filmhylla står bland annat en dansk film, även den döpt efter konstnären. Jeanette Land Schou säger att det inte finns något samband, mer än att både hon och hennes man jobbar med konst. Till vardags är hon videokonstnär och undervisar i video- och digital konst på Det Konglige Danske Kunstakademi.
– Jag är faktiskt inte så mycket ute i Malmö. Jag känner inte förfärligt många Malmöbor. För oss var det viktigt att lägenheten låg i närheten av Centralen så att vi kan ta oss smidigt till arbetet i Köpenhamn.
Hur såg du på Malmö innan du flyttade hit?
– Exotiskt.
De 46 kilometer som skiljer Jeanette Land Shous hem från det gamla hemlandet kan jämföras med det avstånd som många irakier i Malmö har till Bagdad: 3 440 kilometer.
Snett mitt emot Bagdad Shop på Ängelholmsgatan sitter Omar Al-Ali och dricker kaffe utan mjölk på Restaurang Nyhavn. För sju år sedan flyttade han från stadsdelen Al Yarmouk i Bagdad till Malmö via Jordanien. När Sydsvenskan möter honom har han nyligen uppträtt i den irakiska kanalen Al-Baghdadia TV. Omar Al-Ali är syntspelare. När han bodde i Irak brukade han spela med de största banden: Farah, Al-Dana, Al-Rashid.
– Situationen i Irak är svår. Nästan alla musikartister har emigrerat. Efter kriget år 2003 gick det inte att syssla med musik längre. Det finns starka religiösa grupper som inte tycker om musikartister. En del har mördats. Det finns ingen säkerhet.
Under samtalet återkommer Omar Al-Ali ofta till Bagdad och det sorglösa livet som han minns. Hans Irak är festernas och de sjysta spelningarnas Irak. Och simningen, han tävlingssimmade.
– Jag var rätt bra faktiskt. Men när det gäller musiken så har allt förändrats i Irak. Förut handlade låtarna om kärlek, nu handlar de om sorg.
Vad vill folk höra när du spelar i Malmö?
– Häromdagen spelade jag på ett bröllop. Då spelar vi självklart låtar som handlar om kärlek. Men mot slutet vill folk ofta höra sorgmusiken. Då började plötsligt en man gråta. Låten handlade om situationen i Irak, om saknad. Han grät och stod snart inte ut längre så han försökte ge sig på sångaren.
– Du vet, musik föder känslor. Man hör musiken och minns. Men nu har jag fru och två barn här i Malmö, jag måste tänka på dem.
Kan du jämföra Bagdad med Malmö?
– Jag bodde i ett övre medelklassområde i Bagdad, Al-Yarmouk, det påminner en del om Limhamn. Jag gillar Limhamn, det är lugnt. Men när det gäller spelningar tycker jag bäst om Rosengård, där klagar ingen om man spelar högt.
Hur såg du på Malmö innan du flyttade hit?
– Det är svårt att säga. Men jag minns att jag som liten brukade titta på ett program på irakisk teve som sände utländsk musik två gånger i veckan, mellan åtta och nio på kvällen. Och då hörde jag ABBA, de var bra.
Omar Al-Ali bor på Nydala och pluggar på Sankta Maria folkhögskola. Där har han träffat många andra irakier som flyttat till Malmö.
– Här tror många att vi irakier per definition måste bli kompisar med varandra. Men så är det ju inte. När vissa hör att jag kommer från Al-Yarmouk i Bagdad så sätter de mig i ett fack. Och jag har till exempel inte mycket gemensamt med dem som kommer från södra Irak, där har de inte ens ett ”Aq-va-kul”, inga simbassänger.