”Här behandlar man sig själv och lagar sin egen mat. Kommunen borde satsa på
fler sådana här torp. Det blir mycket billigare. Tänk dig vad vi kostar på
ett hotell.”
Träden som omger Dunstorp börjar skifta i gult. Ett femtontal katter leker på
gräsmattan i närheten av hönsgården.
– Om man vill göra något så kan man gå ut och klippa gräset, titta på tv eller
jaga en katt, säger 58-årige Kristian Sörensen och slår upp ett glas
hemgjord flädersaft.
I närheten av Dunstorp ligger Assartorp. Torpen, med plats för totalt sju män,
ligger utanför Svedala och är ett steg på vägen från hemlös till hyresgäst.
Hit kommer missbrukare frivilligt för att leva ett så vanligt liv som
möjligt. Tanken är att de ska lära sig att klara av vardagliga sysslor och
att ta ansvar för sig själv och för andra boende.
Kravet är att de är drogfria under vistelsen. Varje år passerar upp till 35
personer något av de två torpen.
Kristian Sörensen visar sitt rum som han bott i de senaste åtta månaderna. Det
är enkelt inrett med en säng, gardiner och en gitarr på väggen.
– Jag skulle ju kunna inreda och göra mysigt, men risken är att man fastnar.
Innan han kom hit bodde han sju år i en skogsdunge i Fosie. Där hade han ett
militärtält med tv, radio och spritkök.
– Polisen kom en gång i månaden. Då brukade jag bjuda på kaffe. Eftersom jag
höll det rent runt omkring så fick jag bo kvar.
Kristian Sörensen tog amfetamin första gången som femtonåring. Han kallar det
sin drog, säger att det har varit både ”jävligt” och ”jävligt kul”. För åtta
månader sedan bestämde han sig för att det fick vara nog.
– Varje helg åker jag in till Malmö och hälsar på min 84-åriga mamma. Hon har
bara mig. Jag har tänkt mig att de sista åren ska hon få se mig drogfri i
alla fall. Så att hon får känna av sin son. Förra veckan fick jag nyckeln
till hennes lägenhet. Det hade hon aldrig vågat för ett par år sedan. Sådant
förtroende får man. Men man kan rasa det väldigt fort också.
Han planerar att bo kvar i torpet åtminstone över jul, kanske ända fram till
sommaren.
Några hundra meter från Dunstorp ligger ett litet torp som är till salu.
Kristian Sörensen drömmer om att kunna köpa det en dag.
– Det vore fint. Då kunde jag sitta på verandan i en gungstol. Spela gitarr
och röka pipa. Alltså vanlig pipa, säger han och skrattar innan han vinkar
adjö.
– Hälsa stora stygga staden!