MALMÖ. Fredrik Ekelund fick svårt att sova. Han försökte, slöt ögonen,
slumrade till, vaknade. Bredvid sängen hade han ett A4:a block. Han började
skriva, maniskt, natt efter natt. Efter tre veckor hade han åttio
fulltecknade sidor. Malmö hamn hade kommit tillbaka.
Anteckningarna såg först ut som en lång dikt. Det blev en ny roman, den andra
som utspelar sig i hamnen, kritikerhyllade ”M/S Tiden”, som kom i höstas.
En tidig morgon är Fredrik Ekelund på återbesök. I vaktkuren – nu för tiden
krävs tillstånd för att ta sig in på hamnområdet – sitter Åke Rietz, en gång
Ekelunds bas:
– Han jobbade bra, säger Åke Rietz.
Bommen fälls upp och Fredrik Ekelund, klädd i en vit fiskartröja, vit
skyddshjälm och reflexväst, rullar in på hamnområdet i sin Audi 100 -86.
Den har gått trettiotusen mil och har rostfläckar och spruckna säten. Den
sticker ut. Vart man tittar står det rader av splitternya bilar: Toyota,
Honda, Lexus, Land Cruiser, Alfa Romeo. Malmö har blivit nordens största
importhamn för bilar. Över 400 000 bilar per år passerar förbi.
Parkeringsplatsen är stor som 45 fotbollsplaner. Ett enda fartyg kan ha en
last på 8 000 bilar.
”Vad är en stuvare idag? Köra bilar upp och ner för en rampjävel!” säger
Donald, en av huvudpersonerna i boken (han finns i verkligheten och jobbar
kvar).
Malmö hamn har 16,5 kilometer kaj och består av flera hamnar; Frihamnen,
Mellersta hamnen, Järnkajen, Oljehamnen, Nyhamnen.
– Frihamnen var hjärtat, säger Fredrik Ekelund och kryssar sakta mellan
staplarna av containrar och sneglar upp mot den 30 meter höga bilfärjan
Morning Glory.
– Allt är stort och mäktigt i hamnen. Det var det som slog mig allra först. De
gigantiska lastutrymmena, storleken på en sockerlast på 10 000 ton. Eller
hur många miljoner apelsiner det går på fem ton. En sådan last kunde ta en
vecka att lossa.
På sjuttiotalet hade hamnen 800 anställda plus upp till ett par hundra
extraarbetare när det kom stora båtar. Idag hanterar hamnen fyra gånger så
mycket gods med 260 anställda.
Fredrik Ekelund har varit tillbaka ett par gånger under årens lopp. Varje gång
är det allt mindre han känner igen:
– Containertrafiken tog död på styckegodset. Och när styckegodset försvann,
försvann det klassiska stuveriarbetet, det som nästan sett likadant ut sedan
romartiden.
Han var stuvare i hamnen i sammanlagt fem år utspritt på ett decennium. Han
varvade jobbet med att köra taxi (de erfarenheterna blev romanen ”Taxi
sju-två, bland drömmare och dårar”), läsa franska och tyska i Lund. När
debuten ”Stuv Malmö, kom!”, kom ut 1984 arbetade han som nattportier på
Savoy.
Att han hamnade i hamnen var en tillfällighet. Han vill tjäna lite pengar
innan han ryckte in i lumpen och en kompis tipsade honom att stuvare var
välbetalda. Och jobbet var välbetalt inte minst för att det var mycket
övertid. Erfarna stuvare lärde de yngre hur man skulle dra ut på arbetet så
att klockan passerade 16.30 och lönen ökades med femtio procent. Efter 19.30
var ob-tillägget 100 procent.
– Perfekt för en ungkarl.
Ekelund guidar runt i hamnen i jakt på minnen. Han pekar på en ganska ny
kontorsbyggnad:
– Där låg marketenteriet. Där åt man frukost, lunch och middag.
Fredrik Ekelund stannar bilen. Vid en av kajerna ligger ett fartyg, en skorv,
som ser lika felplacerad ut som Fredrik Ekelunds Audi. Fraktfartyget heter
Jolanda, byggt 1956, 58 meter långt, 9 meter brett, registrerat på
Antigua-Bermuda. Grannen Morning Glory är nästan fyra gånger längre, tre
gånger bredare. Fredrik Ekelund smeker Jolandas svarta skrov. En
besättningsman tittar på honom:
– A real ship. It’s beautiful. Where do you come from? säger Ekelund.
– The ship’s from Polen. We’re carrying steel from Denmark, svarar
besättningsmannen som heter Alex Grigoryev och berättar att han kommer från
Kalingrad.
– Bermuda, Polen, Danmark, Malmö, Kaliningrad. Det är det som är
globalisering, säger Fredrik Ekelund.
Han verkar vilja kulturmärka mycket av det gamla livet i hamnen. I boken säger
en stuvare:
”Jag älskade hamnen, älskade kajerna, johnsarna, extrakammaren stinn av
förväntansfulla en sommarmorgon, dofterna, godset från världens alla hörn,
kampen.”
Frihamnen var en fri hamn för Ekelund och många av hans arbetskamrater.
– En famn som tog emot alla: skötsamma jobbare, vinddrivna existenser,
privatdetektiver från Venezuela. Jag hade en sådan som arbetskamrat. Många
hade sett världen som sjömän. Det imponerade på oss som var nitton tjugo år.
Många fast anställda hade smeknamn: Kocken, Jins Visslare, Stravinskij,
Fjorton, Norrköping, Kjell-Erikus (alla dessa är kamrater till Ekelund och
med i boken). Extrafolket hade nummer. Ekelund var nr 538. Nya ext-rajobbare
fick fyrsiffriga nummer och kallades för tusenfotingar. Ett nummer som
tillhört en erkänt skicklig stuvare bar man med extra stolthet ungefär som
en fotbollsspelare som ärver en stjärnas tröja (Ekelund spelade i MFF:s
juniorlag).
– En bra stuvare hade blick för spelet, för samarbetet med kranföraren. Han
kunde stapla så att godset inte kom i rörelse. Det handlade om teknik och
intelligens och inte råstyrka. En lärdom för livet.
Det fanns en stor grupp norrlänningar bland jobbarna. Ekelund identifierade
sig så starkt med dem att han började bryta på norrländska och puta med
överläppen som om han snusade.
För honom var hamnen också en befrielse från alla, för det mesta outtalade,
krav på att han skulle välja en akademisk karriär. Föräldrarna är läkare.
De flesta av de stora kranarna är borta men magasinen, som mycket av livet
kretsade kring, finns kvar. M1, M2, T4 är de märkta. Några är förfallna,
andra verkar vara halvt övergivna. T4 var den mest mytomspunna. Där hamnade
en stor del av de spanska fartygens laster med sherry, vin, marmelad.
Vinkartongerna gick ofta sönder, och det var inte av misstag, och några av
stuvarna hällde i sig spillet och var lika packade som magasinet. Supandet
var ett stort problem och ett skäl till att Fredrik Ekelund slutade i
hamnen. Han såg alltför många kamrater gå under. En del av dem har han genom
åren sett på sofforna vid Värnhemstorget.
Alkoholen låg bakom många olyckor. Stuvare blev påkörda av truckar, krossade
under hängande laster. En fembarnspappa som bara hoppat in som extrajobbare
blev dödad av ett fallande hartsfat.
– Nu är kollen stenhård, säger Fredrik Ekelund samtidigt som han försöker
hitta en öppen dörr in till M2.
Han var med om att bilda schackklubben SK Tidsnöd 1976. När klubben lades ned
sattes schackborden in här. Kanske finns de kvar. En port står öppen.
Lokalen känns stor som Malmö Arena. Halva utrymmet är fyllt av stålbalar
märkta Alfa Laval. Lite längre in ser det mesta ut att vara kvarglömt från
en annan tid: några avlutade furuskåp, fem cyklar, en gammal förfallen
spårvagn, en spårvagn i lite bättre skick, omärkta kartonger. En Cadillac
Coupe De Ville från 1969 står uppställd i ett hörn, svept i en svensk
flagga. Inga schackbord men högst upp i byggnaden, i en för övrigt tom
lokal, ligget ett kollapsat biljardbord. Magasinet verkar vara en av de
sista platserna i hamnen där det råder lite anarki.
Fredrik Ekelund går upp på taket och tittar ut över Malmös hamnar. En ensam
gaffeltruck kör omkring nedanför. Annars händer nästan ingenting. Överallt
parkerade bilar och containrar.
Han pekar:
– Där borta brukade båtarna med fiskmjöl lägga till. Mjölet fastnade i
kläderna, i huden. Lukten satt i länge. Där borta ligger Coldstores. Det var
hundjobbet, tjugofem grader kallt och man fick hugga isär de frusna
djurkropparna. Alla hatade det. Där på Vintergatan borta vid Slagthuset
delades jobben ut på morgonen. Det var en ingång för extrafolket, en för de
ordinarie. Var man där strax efter sex var man ganska säker på att hamna på
nästa dags lista.
När Fredrik Ekelund 1984 hade haft sitt sista arbetspass som stuvare (han
lossade trossarna till Dragörfärjan m/s- Ofelia) trodde han att
han kunde lämna livet i hamnen bakom sig. Men det förföljde honom, han hade
mardrömmar om gamla stuvarbasar, drömde om båtar som lossades och lastades.
– Hamnen formade mig till författare. Jag skrev min första roman för att bli
kvitt hamnen. Det lyckades inte. Men nu tror jag att vi är klara med
varandra.