Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Gömda nära dig

På dagen leker Hidi 4, och...
Gzifa, barnens mamma, är orolig över...
1 2 3 4 5 6

Gömda nära dig

Malmö. Här är de som polisen letar efter. Här är de som gömmer flyktingarna. Och försöker skydda dem från angivarna, som tar kontakt med papperslösa för att peka ut dem för polisen.
I en lägenhet med nerdragna gardiner i Malmö sitter sjuårige Namir och tittar på sin guldfisk. När han blir stor vill han flyga.
– Jag önskar att jag blir pilot.

Inte långt från Raoul Wallenbergs park i Malmö.
– Mamma, kan du inte le lite ibland? frågar fyraåriga Hidi.
Flickan har levt gömd i snart fyra månader tillsammans med sin storebror Namir, sju år, och mamma och pappa.
Fördragna gardiner. Två madrasser på golvet. Syrefattigt som om fönstret inte öppnas så ofta.
Fjorton månader, det är vad som återstår innan familjen kan sluta gömma sig, lämna in en asylansökan och få sitt ärende omprövat.
Tills dess: Ingen lek nere på gården. Gör inga ljud som kan dra till sig grannarnas uppmärksamhet. Bjud inte hem kompisar från skolan.
Vid spisen i en liten kokvrå bredvid rummet står mamma Gzifa och lagar mat åt barnen. Omelett med råstekta potatisar.
Vad ska hända med barnen? undrar Gzifa som känner sig utmattad. Dottern och sonen måste hon ta hand om, men hon orkar inte umgås med dem.
– Jag skriker på barnen, säger hon beklagande.
– Över ett år, fjorton månader. Sedan kanske vi kan leva som en normal familj. Tills dess: polisen letar efter oss, säger pappa Yasir.
Men det är inte bara polisen som letar efter familjen och andra papperslösa Malmöbor.
Det finns också privatpersoner som letar efter gömda flyktingar – för att sätta dit dem och få dem utvisade.
I mars 2013 sprids några rader på Facebook från Vilhelm Mobergs roman "Utvandrarna", om svenskars utvandring från hungersnöden och fattigdomen till USA på 1840-talet.
”De utvandrade icke till något, utan från något. Det är en dröm om den Nya världen. Till Nya Världen utflyttade alla de, som i hemlandet var arma och betryckta, alla de som i sina hemorter var pinade och plågade, fattiga och bedrövade, jagade och förtvivlade och olyckliga.”

#

En lägenhet i Lund.
Karin sätter ögat mot titthålet för att se att inga grannar står vid hissen.
För varje person som vet att hon gömmer en papperslös ökar riskerna.
– Jag säger inget i onödan. Jag berättar inte för alla vänner. I min släkt är det bara mina föräldrar som fått veta.
Karin är en av dem som migrationsminister Tobias Billström (M) förnekar. I en DN-intervju i måndags uttalande han sig om att många har en bild av att papperslösa bor hos en "blond svensk dam. Men det är ju inte så", sa han.
– Det är problematiskt att vi har en migrationsminister som definierar svenskar som om de alltid är blonda. Dessutom verkar han inte påläst när han pratar om att flyktingar bara utnyttjas av sina landsmän. Både papperslösa och gästarbetare exploateras även av svenskar, säger Isabelle Johansson som är kontaktperson för papperslösa i Asylgruppen.
Isabelle Johansson och Karin är några av många Malmö- och Lundabor vi träffar som är kritiska till att regeringen gett polisen i uppdrag att prioritera utvisningar av flyktingar.
Projektet Reva (Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete) har skapat en intensiv debatt om migrationspolitiken.
I flera månader har skåningar spridit Facebook-varningar om var poliser gör kontroller.
Papperslösa berättar att de får sms så fort flera poliser syns någonstans i Malmö.
Karin skulle exempelvis inte tveka att skicka varnande sms som motarbetar polisens arbete.
Det var på en fest som hon började prata med några som är med i Asylgruppen.
Hon frågade om de behövde hjälp. Det gjorde de, framförallt med att hitta bostad. Idag tvingas Asylgruppen säga nej till papperslösa för att det är så svårt att hitta någonstans där de kan bo. En vecka senare kom sjuttonårige Ali hem till Karin.
I sex månader har han levt gömd hos henne.
Ett draperi skiljer hans rum från vardagsrummet där Karin sover.
På väggen ovanför sängen har han hängt en rödsvart AC Milantröja och under den sitter bilder på svenska herr- och damlandslagsspelare.
Ali var fjorton år när han lämnade Afghanistan. Pappan slog hans mamma och lillasyster. Det var morbrorn som sa åt honom att fly till Europa för att överleva.
På ett bygge i Iran arbetade han som barnarbetare, sparade pengar och smugglades till Grekland via Turkiet. Resan till Europa och Sverige tog tre år. Färden har varit lång och farlig, och den är inte slut än. Inte förrän han kan röra sig fritt.
Är Alis bakgrund tillräcklig för att få stanna?
Nej. För ett halvår sedan fick han veta att han skulle utvisas.
Men enligt Dublinförordningen får ett land inte vänta mer än arton månader på att skicka en asylsökande till första asyllandet. Lyckas Ali hålla sig gömd så länge kan hans ärende omprövas.
Flyktingar är människor och måste därför ha mänskliga rättigheter, resonerar Karin.
Hennes föräldrar gillar inte att hon gömmer en papperslös. De anser att det är en alldeles för kortsiktig lösning när det är så svårt att få uppehållstillstånd i Sverige.
Ger du inte Ali falskt hopp?
– Det är klart att jag funderat på det. Men jag tänker att det måste vara hans beslut om han vill gömma sig eller inte. Han känner till riskerna och har redan gått igenom väldigt svåra förhållanden för att ta sig hit.
Att hjälpa flyktingar att gömma sig är ett brott mot utlänningslagen. Men så länge man inte tjänar pengar på det så är det inte straffbart.
Karins föräldrar är ändå oroliga. Deras dotter är student, 25 år. Hon kan inte må bra av att ta hand om en sjuttonåring i sin 35 kvadratmeter stora lägenhet, tänker de. Karin och Ali har ju knappt kunnat kommunicera, förutom nu när han lär sig svenska på en gymnasieskola.
Ali sätter sig vid ett bord. Det syns att han skurit sig i underarmen.
Han upprepar att han mår bra. Vill inte klaga.
– Jag fick bara så ont i hjärtat när jag tänkte på min mamma. Jag har hört att hon är död. Då skar jag mig med en rakkniv, säger Ali till Sydsvenskans fotograf Hussein El-Alawi som är med som tolk.
Varje månad donerar sexton personer hundra kronor var till Ali. Pengarna sätts in på ett konto som Karin tar hand om. De går till Alis mat, kläder och busskort för att åka till Malmö och spela fotboll med kompisar.
Han spelar oftast som mittfältare.
– Vi försöker spara pengar till Ali, för vi vet inte vad som sker i framtiden, säger Karin.

#


En utmärglad kvinna går ut i friheten i Malmö. Hon är utmattad men håller ändå hårt i en filt. Där ligger hennes lilla dotter.
Bilden är från 1945 och filmen "Hoppets Hamn" om de mer än femtontusen lägerfångar som räddades ur tyska koncentrationsläger och transporterades till Malmö i vita bussar.
Invånare i både Malmö och Lund ställde upp när flyktingarna bars av på bår, även om Sverige var restriktivt med att ta emot judiska flyktingar under större delen av andra världskriget.
Nära den låglänta stranden i Sibbarp står ett monument till minne av den danska flyktingtrafiken över Öresund.
Malmö är fortfarande hoppets hamn för flyktingar. Många Malmöbor ställer upp för dem även idag.
De vi träffar när vi gör det här reportaget är starkt engagerade i asylfrågor. Långt ifrån alla är aktivister. De vill göra en insats.
Men de har myndigheter och angivare emot sig.
Polisen tar gärna emot tips för att hitta papperslösa.
I januari uppmanade den invandrarfientliga sajten Avpixlat sina läsare att infiltrera Asylgruppen och låtsas hjälpa papperslösa för att sedan berätta för polisen var de finns.
Skånepolisen gick ut i medierna och tackade nej till sajtens hjälp.
Men polisen har redan utvisat papperslösa tack vare infiltratörer som sätter i system att ange flyktingar.
Detaljer om angivarna har dykt upp under våra samtal med flera papperslösa och olika asylaktivister.
De har ofta liknande erfarenhet.
En man i Malmö går dit papperslösa samlas för att umgås, tar kontakt, vinner deras tillit och ringer polisen.
En annan går till tingsrätten, kollar upp vilka som fått avslag på sin asylansökan och letar upp dem för att ange dem. Det är ett vanligt fenomen, säger flera som vi träffar.
En del skickar brev till Migrationsverket för att sabotera asylsökandes ärenden. Det oroar många föreningar och människor som jobbar med asylfrågor.
Ingen vet exakt vad angivarna får ut av det.
En förening vi kontaktar misstänker att några angivare samarbetar med regimen i de asylsökandes hemland. Andra pratar om religiösa extremister. Några talar om rasister som samlar på sig detaljer och information om papperslösa och gärna kontaktar polisen för att få dem avvisade. Män som pekar ut människor så att polisen kan ta dem i kyrkor, bibliotek, restauranger.
Både flyktingar och aktivister är rädda för flera av angivarna.
En asylsökande ska dock ha rest sig upp när han kände igen en angivare på bussen i Malmö, pekade på honom och skrek att det får räcka nu, "du får sluta lämna uppgifter om oss".
Många föreningar varnar nu papperslösa och säger att de måste vara mycket försiktiga med alla de träffar och öppnar sig för och vilken information de ger. Vad gör den rädslan med människor?

#


Tillbaka hos den gömda familjen i Malmö.
I en genomskinlig plastpåse ligger medicin. Det är mamma Gzifas:
Theralen, lugnande. Används som sömnmedel.
Mirtazapin. Behandlar depression.
Pantoprazol, för magsår.
Sjuårige Namir gör flygplan och båtar som han viker ihop av tidningspapper.
På väggen hänger pärlplattor som han gjort.
Rummet är bara tjugo kvadratmeter stort men föräldrarna har gjort ett litet lekhörn med några leksaker och böcker.
Bamse är fyraåriga Hidis favorit.
– Hidi och Namir blir irriterade lätt. De är ju isolerade och kan inte gå ut och leka med andra barn förutom när de går till förskola och skola. De är ju barn och måste få leka, säger Gzifa.
Det finns många platser familjen inte vågar gå till av rädsla för att bli upptäckta. Biblioteket är ett av dem. Det är inte tryggt, säger de. Där har de sett poliser.
Varje morgon trotsar föräldrarna rädslan och går med barnen till förskola och grundskola.
– Vilken dag som helst kan polisen ta oss på gatan på väg till skolan. Men det känns viktigt att vi tar dit barnen. Skolan är bra, lärarna och personalen gör inte skillnad på barnen. De behandlar dem inte olika, oavsett om de är gömda eller inte, säger pappa Yasir.
Om familjen upptäcks av polisen skickas den till Italien, första landet föräldrarna och småbarnen kom till i Europa.
Där hade Yasir och Gzifa svårt att ta hand om sina barn. De bodde på gatan. Fick mat i en kyrka.
Barnen vaknade på morgnarna av att folk gick bredvid dem på trottoaren. Syskonen drabbades av feber och Yasir och Gzifa visste inte vad de skulle ta sig till. Ingen erbjöd någon hjälp.
– Nu när vi vet vad som väntar oss där är det värre att tänka på utvisning. Namir minns hur det var att bo på gatan, säger Yasir.
Afghanistan kan de inte återvända till, påpekar de. Vi frågar vad som hände där men Gzifa och Yasir tittar tyst ner på golvet.
– Jag vågar egentligen inte prata om det. I Afghanistan är vi hotade, säger Yasir när han bryter tystnaden.
Vad drömmer de om?
– Allt jag kan säga är att mina drömmar handlar om mina barn, inte om mig. Jag är över trettio år, jag väger bara 45 kilo just nu, jag vet inte vilka möjligheter som finns för mig och min fru. Men jag drömmer om att barnen ska bli lyckliga.
– Jag drömmer inte längre, säger Gzifa. Men de som hjälper oss ger mig hopp.
Tolken som är med när vi träffar familjen är van vid att hjälpa papperslösa. Det har hon gjort i flera år.
Hon säger att hon är trött i själen av all oro som hon möter. Alla som inte längre får stanna trots att hon ser att de har humanitära skäl.
– Reva gör att frizonerna blir färre. Men å andra sidan är folk mer medvetna och förstår att även papperslösa måste ha rättigheter. Jag förstår bara inte hur så stora resurser kan läggas på utvisningar. Jag känner själv till fall där man chartrat plan för att skicka tillbaka några flyktingar till Afghanistan.
På Malmö högskola träffar vi Isabelle Johansson, aktiv inom Asylgruppen. För två dagar sedan var hon hos polisen. Det tog bara tio minuter för henne att förnya sitt pass.
– Det magiska personnumret, säger hon med en suck. Det finns så mycket mer än det som gör oss till medborgare egentligen.
Isabelle Johansson är inne i systemet. Hon är "safe", som hon själv uttrycker det.
Den makten använder hon till att hjälpa dem som tillhör skuggsamhället, de som lever i limbo.
– Jag gillar inte de orden egentligen. Att tala om skuggsamhälle är som att säga att det inte är allas ansvar. Vi talar om människor som finns i staden. De bor här, rör sig på gatan. De går och handlar och åker buss precis som de som har medborgarskap. De gör samma saker som vi, fast med rädsla.
Innan Isabelle Johansson flyttade till Lund jobbade hon med ett projekt som stöttade migranter i Italien. När hon kom tillbaka till Sverige ville hon fortsätta engagera sig i flyktingfrågan. Hon googlade och hittade Asylgruppen.
– På flera sätt var arbetet enklare i Italien. Där finns fler papperslösa och flyktingar har rätt till all form av vård. Problemet är att många inte kommer i kontakt med folk som ger dem nödvändig information.
Under den senaste tidens debatt om Reva har Isabelle Johansson sett hur papperslösa hamnat i mediefokus. Så har det oftast inte varit, säger hon.
– Media framställer papperslösa som kriminella. Som hot, vågor som är på väg att dränka Europa. Det är intressant hur de som gömde judar under andra världskriget nu hyllas, Raoul Wallenberg till exempel, och ändå har vi idag så lätt att vända ryggen till.
Isabelle Johansson ser inte Reva som det stora problemet i flyktingfrågan. Det är snarare Sveriges och EU:s migrationspolitik.
Men är det inte fel att hindra polisens arbete med att upprätthålla lagen?
– Sverige deporterar människor som kommit hit av en anledning. Det vore befängt att tro att flyktingar går igenom en så farlig resa bara för att de söker lyckan.
Många ifrågasätter numera bilden av Sverige som ett generöst land där alla som kan blir välkomnade och där systemet tar hand om alla.
Bland dem som engagerar sig i Asylgruppen finns olika politiska åskådningar. Vissa är för öppna gränser, andra inte.
Isabelle Johansson anser att individer som befinner sig i Sverige ska behandlas med respekt och medmänsklighet.
– Vi har skrivit på mänskliga rättigheter, det ska gälla för alla. Det här med att svenskar bara skulle hjälpa svenskar och afghaner bara hjälpa afghaner, så ser ju världen inte ut.

#


Det är en kall vårdagjämning i Malmö. I Folkets Park firar perser, afghaner och kurder nyårsdagen noruz.
Eldar tänds och firande köar för att hoppa över lågorna och välkomna nytt liv och värme.
Den gömda familjen stannar i sitt rum.
Snart måste de flytta igen. Det är allt de vet just nu. De vet ännu inte om det finns något ledigt rum i en annan lägenhet.
Ett brev dimper ner genom inkastet. Det är adresserat till någon annan.
– Varför får vi aldrig några brev? undrar Namir.
Det är snart läggdags. Mamma Gzifa bäddar de två madrasserna som ligger på golvet.
Guldfisken som Namir suttit och tittat på tycks vara spårlöst borta.
Märkligt, i ett så litet och nästan tomt rum.
Men så – bakom en av få möbler i rummet simmar fisken i en kanna.
Barnen har gömt den.


Fotnot: Gzifa, Yasir, Namir, Hidi, Ali och Karin heter egentligen något annat.

Annons:
Annons:
Papperslösa och Reva – detta har hänt

April 2008. Regionledningen i Skåne (MP, FP, KD, C och M) enas om regler som ger papperslösa vård på samma villkor som asylsökande.
November 2010. Polisen, Kriminalvården och Migrationsverket börjar i Skåne samarbeta i pilotprojektet Reva (Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete) för att minska byråkratiska hinder för avvisningsärenden.
16 december 2010. Regeringen slår i regleringsbrev för Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och Kriminalvården fast att arbetet med att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut ska effektiviseras.
3 mars 2011. Regeringen enas med MP om ett migrationspolitiskt samarbete. En del är att ta fram regler för att ge papperslösa lagstadgad rätt till skolgång och sjukvård. En annan "att öka effektiviteten i såväl det självmanda som det tvångsvisa återvändandet"
18 september 2011. Regeringen avsätter budgetmedel till skolgång för papperslösas barn.
1 januari 2012. Projekt Reva går från förstudie och pilotprojekt i Skåne in i nationell genomförandefas.
28 juni 2012. Regeringen och MP når principöverenskommelse om att papperslösa ska få vård på samma villkor som asylsökande.
24 oktober 2012. Regeringen och Miljöpartiet enas om att papperlösas barn ska få rätt att gå i skolan.
22 december 2012. Fredrik Reinfeldt ger i intervju med Sydsvenskan sitt stöd för polisens arbete med att avvisa papperslösa.
12 januari 2013. Skånepolisen anklagas i hätsk debatt på Moriskan i Malmö för att jaga papperslösa i cykelkontroller, biljettkontroller och vid borgerliga vigslar.
8 mars 2013. Gränspolisen i Stockholm stoppar fortsatta kontroller av misstänkta papperslösa i tunnelbanan.
18 mars 2013. Migrationsminister Tobias Billström (M) möts av en kritikstorm efter sina uttalanden i DN om att papperslösa inte ska ha rätt att gå i gymnasiet och att de som gömmer papperslösa "inte alls är blonda och blåögda".
19 mars 2013. Billström får en extremt hård uppläxning av statsminister Fredrik Reinfeldt (M).
21 mars 2013. Tobias Billström svarar i riksdagen på frågor om papperslösa och Reva.

Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu