Han är livräddaren som plötsligt hamnade på andra sidan.
När den drogade 20-åringen flydde polisen i sin nya bil låg Linus Lundgren kvar skadad på marken. Bara några meter bort såg han den 60-årige man som en stund senare skulle dö.
Båda blev påkörda under biljakten, som i sommar tagits upp i tingsrätten.
Dagen då allt hände befann sig Linus Lundgren mitt i en period när han utbildade frivilliga brandmän i hjärt-lungräddning för Räddningstjänsten Syds Räddningsvärn.
Han var ledig från sitt ordinarie arbete som operativ säkerhetschef vid ett företag i Malmö och hade ätit lunch med sin mor och hennes man på Bistro La Couronne.
Efter en stund i tv-soffan gav han sig ut på en av sina favoritrundor, över Västkustbron till Industrihamnen och Västra hamnen. Han rullade på en gammal turkos Crescent, som han haft en tid efter att ha blivit bestulen på ytterligare en fin cykel.
I korsningen vid Operan såg han en polis och tog ut musikpropparna ur öronen. Linus Lundgren konstaterade att människor som var inblandade i en krock stod utanför sina bilar, att allt var lugnt och trampade vidare mot Triangeln.
Han var inriktad på att komma hem till hunden och struntade i musikpropparna, eftersom de var krångliga att sätta i.
När han hör sirener vid trafikljusen framme vid köpcentrumet flyttar han sig åt höger. Sedan förnimmer han motorljud och så kommer bilen.
– Han kom som skjuten ur en kanon, i extrem hastighet. Jag tänkte att det här kommer att gå käpprätt åt helvete. Jag ser hur han kör rakt mot mig och hur han har förlorat kontrollen över fordonet, säger Linus Lundgren.
I det ögonblicket känner han ingen dödsångest. Det enda han vet är att han ställer sig upp på cykeln.
– Det är en jäkla tur, för det gör att jag flyger av cykeln istället för att landa in i bilen. En polisman ser hur jag kryper, jag klarar inte att resa mig upp. Mitt enda fokus är att komma bort från gatan. Jag har ingen koll på trafiken, om jag har blivit sedd, eller om jag ska bli överkörd igen.
Han blir direkt omhändertagen av en kvinna som uppfattat vad som hänt. Hon är utbildad sjuksköterska, van vid akutvård.
Helt nära ligger den 60-årige mannen som också blivit påkörd.
– Jag förstod ganska snabbt att det där hade det gått illa. Jag var fokuserad på det och att jag skulle ta mig dit, säger Linus Lundgren, som blev tillsagd att ligga stilla medan andra inledde hjärt- lungräddning.
Först när han blivit försäkrad om att mannen fått all hjälp kunde Linus Lundgren slappna av. Då gick han igenom sin egen kropp. Kände efter om han kunde röra alla delar, om han kunde blinka, hur hjärtat slog.
Den andra dominerande tanken var hunden.
– Jag höll på och tjatade om att jag behövde min telefon för att ringa någon som kunde gå ut med den. Jag sa det till kvinnan som tog hand om mig, till polisen och i ambulansen; ’Jag måste ha telefonen’.
Mobilen hade flugit iväg vid krocken och försvunnit i tumultet.
Fastspänd på specialbår fördes han under blåljus och sirener i ambulans till sjukhuset där en lång rad undersökningar väntade. Linus Lundgren hade fruktansvärt ont. Första morfindosen hjälpte inte, men inget var brutet.
Ex-sambon blev chockad då de två till sist fick kontakt. Han hade läst om biljakten på nätet och visste vad som hänt. När Linus Lundgren på nåder till sist blev utsläppt från sjukhuset kom exet och hämtade.
– Vi gick hem. Det var inte klokt. Men jag ville se olycksplatsen och kolla efter min mobil. Nästa dag kunde jag inte röra mig, jag hade ont överallt.
På olyckskvällen gjorde han två saker innan han föll i en djup sömn. Det ena var att ringa sin mamma. Hon hade sett den turkosa cykeln när de möttes för lunch. Det andra var att göra det korta inlägget på Facebook-loggen: ”Jag lever.” Linus Lundgren visste att många förknippade honom med den udda cykeln, som syntes på bilderna till de första rapporterna om att en cyklist omkommit och en gående skadats.
Chefen skakade på huvudet när Linus kom till jobbet dagen efter i taxi. Utan mobilen kunde han inte ringa runt till folk och berätta att han mådde bra.
Under drygt en vecka var han sedan mer eller mindre utslagen. Det stora skrapsåret på ryggen var minsta bekymret.
– Jag slog i huvudet ganska rejält, det har jag haft mest problem med sedan. Jag fick hjärnskakning och var otroligt yr i två veckor, säger Linus Lundgren, som fortfarande går hos naprapat för att bli av med låsningar i nacken.
Hundratals vänner hörde av sig på sms och Facebook. Han fick erbjudanden om att träffas och hjälp med praktiska saker som att gå och handla. Många har sagt att han haft änglavakt.
Han ser det inte just så.
– Jag har tränat kampsport, Krav Maga, israeliskt självförsvar. Det ger sinnesnärvaro. Det kan hända att jag omedvetet använde mig av det när det hände.
När han flög av cykeln skyddade han hjärnan mot första stöten genom att landa på armen innan han studsade runt och till sist landade på bakhuvudet.
– Eller också hade jag bara en jävla tur. Ibland är det så. Jag har en vän som gick oskadd ur en helt demolerad bil.
För att bearbeta händelsen har han pratat. I vänkretsen finns många som upplevt mycket, poliser, ambulanspersonal.
– Det har varit skönt. Vi har en rätt så speciell jargong.
20-åringen som rattade bilden häktades för mordförsök, grovt vållande till annans död, grovt vållande till kroppsskada och vårdslöshet i trafik.
– Jag var med på häktningsförhandlingen för att se honom, säger Linus Lundgren, som därefter följde rättegången i sällskap av brodern och sju-åtta vänner som alla propsat på att vara med.
Han har fått berättat för sig hur 20-åringen liksom sjönk ihop under hans vittnesmål.
– Han visade känslor. Någonstans kändes det bra.
Den åtalades advokat sa att 20-åringen ville säga några ord.
– Det var skönt att han ville be om ursäkt, att det aldrig var menat att bli så. Det är klart att det betyder något, samtidigt som det inte gör det med tanke på han som avled.
Linus Lundgren återkommer till den döde mannen och hans anhöriga flera gånger. Där finns allvaret. Hans egen historia är på något sätt underordnad.
Han är 31 år. Som tolvåring gjorde han prao inom brandkåren. I tonåren lärde han sig första hjälpen genom Röda korset och Socialstyrelsen. Han antogs till en mobil akutvårdsenhet med beredskap för bland annat flyg- och tågkatastrofer. Innan han fyllde 20 praktiserade han ett år vid ett akutintag och följde en mentor som körde läkarbil.
Han har hjälpt klämda, skadade, berusade och hysteriska under konserter, festivaler och idrottsmatcher. Han har räddat en ung, svårt skuren, man från att förblöda.
Under årens lopp har han lärt många hjärt- och lungräddning. Det har hänt flera gånger att människor ringt upp honom och berättat att hans utbildning gjort att de räddat liv.
– Det känns coolt att man faktiskt har gett människor möjlighet att rädda andra med sina bara händer. Man behöver inte vara läkare, det räcker att vara en helt vanlig människa, säger han.
Efter olyckan har han börjat använda cykelhjälm, trots att den förstör frisyren.
– Man kan inte ha en sådan tur två gånger, säger han.