Stephan Skougaards historier hittar man inte i historieböckerna.
Få kan staden som han. Han har alltid intresserat sig för historia, människor och hus. Framför allt har han gett sig tid att prata med äldre människor.
– Man gräver upp gamla stenyxor. Men vem lyssnar på alla nittioåringar? Det finns en kulturskatt i alla Malmöpensionärer, säger Stephan Skougaard som i februari startade bloggen ”Malmöhus som jag ser det”.
Från början drömde Stephan Skougaard om att skriva en bok. Inspirerad av alla de gamla Malmöbilder som lagts upp på Facebook – i grupper som ”Vykort från Malmö” och ”Vår ungdoms Malmö” – ville han berätta sina historier.
– Kunde bli en fräck bok, tänkte jag. Men jag vet inte hur man gör en bok, kan inte sånt. En kompis föreslog att jag skulle starta en blogg istället.
Och så fick det bli, även om han aldrig förr har skrivit något. Första blogginlägget blev ”Kineshuset på Torpgatan”, om kinakrogen (som några läsare kanske minns?) där man i början av åttiotalet kunde köpa öl utan att äta. Eller rättare sagt, ljummen Pripps Blå var det enda kinesen Lo hade. Dörren var alltid låst och för att överhuvudtaget bli insläppt fick man finna sig i ”two beels folty klonol!”.
Stephans andra blogginlägg handlade också om ett försvunnet hus. Närmare bestämt om gubben och gumman som på fyrtiotalet bodde i brottaren Carl Westergrens barndomshem, det lilla huset på ”Backarna”, Källargatan 5.
Bloggen fick ett fantastiskt genomslag. Kommentarerna rasade in.
– På åtta veckor gick jag om Carl Bildts blogg på wordpress. Låg etta på deras blogglista en gång och var topp-tio varje vecka, säger han.
Det finns uppenbart ett enormt intresse. Så stort att ett förlag hörde av sig. Sedan i maj har bloggen slagit av på takten. Men han skriver för brinnande livet. Nu ska hans berättelser trots allt bli en bok. Utkommer i november, är det tänkt.
Vi har stämt möte på Kafé Kungsgatan, i hörnet av Kaptensgatan. Det visade sig vara mitt i prick.
– Jag bodde precis runt hörnet som nyfödd, berättar han.
Typiskt nog i ett hus som är borta sedan länge.
Där på Lugnet bodde han den första tiden i början av sextiotalet med sin väldigt unga mamma Mona och sin danska pappa John. Men lyckan varade inte så länge och Stephan hamnade på barnhem, dels på spädbarnshemmet Änggården på John Erikssons väg, dels på barnupptagningsanstalten på Nobelvägen.
– Min morfar ”kidnappade” mig från barnhemmet och vi flyttade runt några år innan jag slutligen blev fosterbarn hos mormor och morfar.
De bodde bland annat på Spångatan och Disponentgatan. Och Stephan Skougaard minns Lugnet. Han berättar om hur hela trappuppgångar ”evakuerades” från Lorentzgatan till Rosengård på sextiotalet. När kvarteren sedan revs lekte och rotade han bland rivningsmassorna på jakt efter den skatt som påstods ha varit inmurad i Betelkyrkan.
Det enda av värde han fann var några tomflaskor han kunde panta.
Sökandet fortsatte. Både i hans egen historia, och i stadens. När man som Stephan är på väg att fylla femtio år, då är det lätt så att man intensifierar sökandet.
Till en början tänkte han lägga fokus på hus i Malmö, men med tiden blev människorna mer intressanta. Därför kommer boken inte att heta som bloggen, utan bara ”Malme som jag ser det”.
Bortsett från några månader i Stockholm har han bott hela sitt liv i Malmö. På Backarna. På Möllan. I Slottsstaden. På Nydala. Han har jobbat med allt möjligt. På ett tidningstryckeri fastnade han en gång med handen i en vals.
– Jag bär på så många berättelser som bara vill komma ut. Och den historien har inget att göra med den man fick lära sig i skolan, säger han.
Som författare har han alltså inga ambitioner att vara vetenskaplig, även om han lägger oerhört mycket tid på att leta fakta som namn, adresser och årtal i arkiv och kyrkoböcker. Det är ingen avhandling han skriver. Skrönorna är ofta andrahandsberättelser.
– Om två gubbar träffades på 1950-talet är det ändå ingen som vet exakt vad de sa. Då kan de lika väl säga saker som ”avadådå” och ”e de jidder po gång”. Jag har friheten att fabulera fritt. Men för mig är det sanningen.
Sant är också att Malmö aldrig haft en kung som hette Gustav Vasa. För övrigt finns det bara en kung i Malmö. Zlatan. Och så Kung Bosse, såklart.
– När jag var grabb spelade alla pågar fotboll, och alla hade mossan till att klippa ut och sy dit en åtta på ryggen.