För ungefär sju år sedan fick Anita Ohlin en inbjudan till en födelsedagsfest.
Hon blir fortfarande rörd av att berätta.
Där var de, ungdomarna som fått hälsa på i fängelset, som åkt med på läger och
deltagit i tjej- och killgrupper på Nydala fritidsgård. Nu välkomnade de
henne och tidigare närpolisen Carsten Holm.
– De var etablerade vuxna med egna familjer, hus och allt. De var tacksamma
för att vi fanns och sa att vi haft stor betydelse för dem. Det var härligt
att höra. Den finaste komplimang jag fått under hela mitt yrkesverksamma
liv. Jag är glad för att det gått jättebra för många.
Ungdomarna tillhörde den yttre kretsen kring det fruktade gänget Nydala
Kickers. De fick uppleva hur samhället kraftsamlade sedan en 17-åring
stuckit ihjäl en annan tonåring i Nydala 1992.
Polis, social- och fritidspersonal började samarbeta på ett nytt sätt.
Fritidsgården öppnade sex kvällar i veckan istället för två.
– Men tyvärr var det för sent, säger Anita Ohlin, som tidigt såg behovet.
Många i den inre kretsen kring Nydala Kickers förlorade sig i missbruk. Flera
är döda idag.
Fritidsledaren Anita Ohlin och närpolisen Carsten Holm bestämde sig för att
sätta ner foten rejält efter dråpet. I fängelset fick ungdomarna möta gamla
kåkfarare som sa: "Tänk er för" och de fick klart för sig att det inte
serverades bättre mat i fängelset än i skolan.
– De fick se bänken man fick lägga sig på när man var ostyrig och toaletten
där den som svalt knark fick sitta. Många reagerade, "jösses, är det så". En
tjej svimmade.
Hur var din egen uppväxt?
– Mina föräldrar skildes när jag var sju år. Då var det jätteovanligt. Jag
blev mobbad hela låg- och mellanstadiet. Vi svalt inte. Vi hade det väl som
andra vanliga arbetare där en ensam mor ska ta hand om allt.
Mobbningen fick henne tidigt att ta ställning för de svaga. Närstående har
fruktat att hennes oräddhet att gripa in skulle kosta henne livet.
Otaliga gånger har hon gått emellan när hon sett bråk på sin fritid. Inte
heller har hon kunnat hålla tyst när hon sett föräldrar behandla barn illa;
som mamman som dängde en kasse full med livsmedel i huvudet på sin lilla
dotter.
Bara en enda gång har hon själv drabbats på jobbet. Då fick hon ett rejält
slag på axeln av misstag när hon försökte stoppa ett handgemäng. Den som
slog blev alldeles förtvivlad.
De som ses som bråkstakar brukar dras till Anita Ohlin.
– Jag vet inte vad jag sänder ut för signal. Men jag tänker hela tiden att det
här är en period. Jag provocerar inte. Vuxna är jättebra på att provocera.
Men det är viktigt att sätta ner hela foten när man tycker att något är
riktigt galet. Man dömer inte personen. Man sätter ner foten, sedan är det
över.
Anita Ohlin tycker att hon lärt sig mycket av att under många år jobba som
övervakare (kriminalvårdens kontaktperson för personer dömda till
skyddstillsyn eller som är villkorligt frigivna).
– Skilj på person och handling. En person är inte genomrutten för att den gör
dåliga saker. Det är jätteviktigt, säger Anita Ohlin.
Mamman till en pojke som gått på fritids tittar in på Nydala fritidsgård. Hon
och Anita Ohlin kramas, tittar på varann och lyser av glädje.
Nästa kväll sitter Anita Ohlin i soffhörnet med ett gäng 13-åringar och spelar
"Alias" – ett kortspel där man tävlar om att förklara ord. De svarar: "varje
kväll" på frågan hur ofta de är på fritids.
– De är väldigt speciella. Det känns som för tio år sedan, säger Anita Ohlin.
– Hon är bäst, deklarerar en av dem, Daniel Olsson.
– Va, ska du sluta, varför det? frågar Samja Anouti, 18 år, som kommer med
sina kompisar för att hälsa på Anita Ohlin.
– Jag tycker inte alls att du är gammal, förklarar Maja Galic.
Hon gick på fritids mellan femman och nian.
Så här säger hon om Anita Ohlin:
– Den mest underbara person som finns. Hon har varit som min andra mamma. Hon
är en av mina förebilder.
Fritidsgården är fortfarande öppen sex kvällar i veckan. Den övre
åldersgränsen har sänkts. De 18-åriga tjejerna saknar sin fritidsgård som de
fick lämna när de slutade nian.
Anita Ohlin berättar att samarbetet mellan socialtjänst, polis och
fritidspersonal som inleddes efter dråpet 1992 har fortsatt.
– Det är väldigt intensivt, men på ett annat plan. Att det är annorlunda är
kanske bra. Hela tillvaron är annorlunda.
Narkotikamissbruket bland unga har accelererat lite igen. Olika nationaliteter
bildar gäng.
När Anita Ohlin började som fritidsledare i Nydala 1984 hade över hälften av
de unga föräldrar som var födda i Sverige. Nu har i princip alla föräldrar
födda i andra länder, många unga är nyanlända flyktingar som landat i en
annan verklighet än de är vana vid.
Hur påverkar det ditt arbete?
– Det är svårt. Vissa har ingen empati, ingen förståelse för annat än det egna
jaget. Det är så frustrerande, säger hon.
Diskussioner som förr kunde gå på djupet urartar ofta. Det är svårare att nå
fram.
"Ni är så flata" har hon fått höra från invandrarungdomar som uppmanat henne:
"Men klipp till honom då, det är det enda språk han förstår".
Anita Ohlin märker av mer fysiskt våld nu ungdomar emellan. Det kan ha sagt
"tjong" i hela bröstkorgen när hon får förklaringen "det är så vi skojar med
varann".
– Jag brukar säga att med sådana vänner behöver man inga ovänner.
För framtiden önskar hon att det inte bara är utbildning som gäller för dem
vill jobba med barn och ungdomar.
– Det är viktigt med lämpligheten också, säger hon.
Hon är övertygad om att kommunen behöver satsa på mötesplatser även för dem
som gått ut nian.
– Man kan inte kasta ut dem i periferin. De behöver träffa vettiga vuxna
människor och varandra.
Kärleken till jobbet är så stark att Anita Ohlin med glädje fortsätter som
timanställd efter pensioneringen. Chefen kommer att ringa när det krisar.
Att ta steget till att bli pensionär har suttit långt inne. Jobbet har också
varit en fast punkt, när hon för inte så länge sedan blev änka.
När hon får mer egen tid i april ska hon lägga den på stugan i Almåsa. Hon
tänker skaffa hund igen och läsa upp sin tyska. Hon hoppas också kunna få
tillbaka lite av det sociala liv hon tappat genom att jobba oregelbundna
tider kvällar och helger.