Regnet öser ner när familjen Ståhl kommer springande till tågstationen med alla sina väskor på väg till Spanien.
De bor ett stenkast bort. De vuxna flyttade hit för tolv år sedan.
– Då var här ingenting, bara en återvinningsstation. Nu kröns Hyllievång med en Eurovision Song Contest. Jag tror knappast 300 miljoner skulle titta på en återvinningsstation, säger Per Ståhl med ett leende.
Döttrarna Ebba och Johanna är familjens schlagerexperter. De kan många av låtarna och brukar sjunga dem i bilen. Tanken på nästa final får dem att se alldeles saliga ut.
– Då kan vi ju komma hit och titta, säger Johanna Ståhl entusiastiskt.
– Biljetterna är väl slut, kommenterar mamma Annika Sarhammar innan de försvinner ner till perrongen i underjorden.
Det sjunger om rälsen. En visselpipa ljuder i hög oktav. Måsars gälla läten kontrasterar mot kråkfåglars hesa kraxanden. En grön buss drar en pysande suck. I fjärran ringer en vinkelslip. Den ständiga vinden lägger sordin på vattenkonstens porlande.
Taxichauffören Nick Niknam väntar på körningar. Han står vid sin bil och håller en pappmugg med kaffe i handen. Snacket har gått om Eurovision Song Contest bland de konkurrerande, just nu tämligen sysslolösa, kollegorna i taxizonen på Hyllievång.
– Det blir mycket folk, mycket körningar och mycket fest, säger Nick Niknam och tycker arenan är för liten för alla som vill komma.
Han gillar Melodifestivalen. Att Arash lyckades ta sig till toppen för Azerbajdzjan 2009 tyckte han var härligt.
– Det kändes jättebra. Det var roligt att se en landsman, säger Nick Niknam, som känner sig lika mycket svensk som iranier.
Han har dubbelt medborgarskap och missade Loreens seger i Baku, eftersom han just då befann sig i Iran.
Säljaren Stefan Nilsson knappar på sin mobiltelefon framför Malmö arena i väntan på ett möte med Malmö Redhawks vd.
– Lite ödsligt är det ju, säger han och konstaterar att många månader återstår för förbättringar innan det är dags för finalen i sång.
Han ser framför sig banderoller och ljuseffekter för att göra arenans yttre festligare när det är dags. Han tänker kolla biljettpriserna. Sambon visade intresse med motiveringen ”nu när det faktiskt är möjligt”.
Hantverkarna Jimmy Jönsson och Pierre Åström vill också köpa biljetter. De bygger en reception i arenan, suckar lite över fikapriserna där det säljs mackor och funderar över vad det ska bli till lunch. Det finns kinesisk snabbmat och sallad att välja på.
Emporias öppnande framställs som nyckeln till startmotorn som ska ge platsen riktigt liv.
Redan nu kan det lilla Forex-kontoret växla en lång rad valutor som är gångbara i deltagarländerna i Eurovision Song Contest.
Pressbyrån en bit bort erbjuder tidningar som ”Fuzz”, ”Rock’n’Roll” och ”Musikermagasinet”, med ett innehåll som möjligen skulle kunna tilltala uttråkade artister – om de bara hade kunnat svenska.
Eva Mattson jobbar på länsstyrelsen, bor nära i Lindeborg och är ute på en av sina motionsrundor på Hyllievång. Hon tittar alltid på Melodifestivalen och hoppas få en glimt av artisterna i verkligheten.
– Alla kommer att titta på det snygga folket. Ingen har tid att titta på arenan, säger hon och är inte så bekymrad över Malmö arenas diskreta yttre.
När det är dags för sånginslagen tänker hon bänka sig framför tv:n, eftersom ”man ser mycket mer” då.
Ombedd att kommentera kombinationen fantasifulla artistfrisyrer och blåsten på Hyllievång konstaterar hon krasst:
– De får låta bli att gå ut.
Danske snickaren Thomas Behrmann kommer gående från några byggbodar. Han gör en av de många arbetsinsatser som krävs för att köpcentrumet Emporia ska bli färdigt. Han ”sjunger i badet” men bryr sig inte det minsta om Eurovision Song Contest.
Inte heller betongarbetaren Kent Möller är så särskilt engagerad. Han föredrar dansk musik som Kim Larsen och lyssnar hellre på 70-talsdisco än ”allt det där nya”. Han har svårt att göra sitt jobb när det regnar – att slipa betongytorna som omger nya Malmömässan.
Ingen hänger på låset vid arenans biljettkassa. ”Stängt 1 juli–31 juli” står det på ett anslag som önskar ”Glad sommar!”.