Nura Dzafic sitter på en bänk i korridoren, alltid på en bänk i korridoren.
Hon har sin blåvita träningsjacka som det står BOSNIA-HERZEGOVINA på sig och hon snackar hela tiden, med avbrott för när kompisar går förbi och hon måste krama och pussa dem.
Nyss strömmade tårarna nerför hennes kinder när jag nämnde Ardiwan Samirs namn, den femtonårige killen som blev skjuten på nyårsafton. Nura Dzafic kände Ardiwan, de spelade fotboll i samma klubb, i Heleneholms IF.
Nu vill hon berätta hur elever på Munkhätteskolan tänker när de ser en ny vuxen i korridoren.
– Ser vi en ny lärare så tänker vi: fuck, vem är det, han kanske är rasist, han kanske är snut. Vi litar inte på någon. Inte efter allt detta som har hänt.
Vad tänker du på när du säger ”allt detta”?
– Jag tänker på blod. Det är så många som har dött.
Från skolgården intill det bolmande Heleneholmsverket pekar barnen ut var de senaste morden ägt rum: där borta sköts taxichauffören, åt det hållet mördades baskettränaren.
Femtonåringen Ardiwan Samir sköts ihjäl åt Rosengård till.
– Ardiwan var underbar, säger Nura Dzafic.
På nyårsdagens morgon berättade hennes mamma att en femtonåring var skjuten. Nura gick in på Facebook. Det är där man verkligen kan få veta något, säger hon.
– Och så var det Ardiwan som var död! Alla på Facebook bara ”beklagar sorgen”, ”rest in peace” och sånt.
Nura Dzafic torkar tårar, fler fortsätter rinna.
– Jag förstår inte hur man kan förstöra ett barns liv så.
Det jobbigaste för barnen på Munkhätteskolan har ändå inte varit mordet på Ardiwan eller den senaste vågen av skottlossningar i deras del av staden.
Det värsta var för ett drygt år sedan när ”Lasermannen”, som eleverna kallar honom, gick lös.
Få elever på Munkhätteskolan är blonda och blåögda. De flesta har arabiskt, afrikanskt, kurdiskt, iranskt, sydeuropeiskt eller asiatiskt ursprung.
När polisen för ett drygt år sedan gick ut med sin teori – att serieskytten sköt Malmöbor med mörkt skinn och mörkt hår – förändrades livet.
Plötsligt var de måltavlor.
Nura Dzafic var fjorton år då. Föräldrarna höll henne hemma på kvällarna. ”Vi vill att du ska leva”, sade de.
– Jag fick inte gå ut på flera veckor, förutom till skolan. Vi satt hemma på golvet och kollade på tv och åt godis, minns Nura Dzafic.
Utegångsförbudet varade långt efter att polisen gripit den man som misstänks vara serieskytten.
– Min mamma litade inte på att det verkligen var han.
Hiwad Mohammadi tränade thaiboxning på Enighet och förmanades av sin mamma och pappa: ”Kom direkt hem efter träningen.”
– Klart man kollade sig omkring. Det var otäckt, säger Hiwad Mohammadi.
Munkhätteskolan kokade av rykten. Ibland stack elever iväg för att jaga ”lasermannen”, när någon trodde att han synts i närheten.
Där fanns den mystiske mannen i Canada Goose-jacka på Almtorget, han som började springa precis efter att två skott hörts. Ett annat rykte handlade om mannen i lång svart rock nära skolan, han som visade ett vapen för några elever i åttan.
Josefine Pedersen, en av få Munkhätte-elever med svenskt ursprung, minns skräcken:
– Mina kompisar sa: ”du får gå före, du som är blond”. Det var på skämt. Men ändå med allvar bakom.
Munkhätteskolan ligger i ett långt, gult tegelkomplex av låga sextiotalsbyggnader längs Munkhättegatan. I andra änden finns Heleneholms gymnasium.
Skolverket och Arbetsmiljöverket har skrivit mycket om skolans förfall och torftiga miljö. Egentligen räcker det med att bara besöka skolan.
Munkhätteskolan har klotter överallt. Tamponger som blötts upp med vatten hänger intorkade från taket i trapphallen, med snörena ned. Uppehållsrum saknas, men ibland låser skolans ungdomscoach Besnik Amurllahi upp sitt lilla tjänsterum så att några elever kan sitta där.
Under mörka plastkupor finns skolans övervakningskameror. ”Övervakningskameror. För din personliga säkerhet”, står det på skyltarna.
Kamerorna installerades i julas, efter en hösttermin med 26 anlagda bränder. Elever tuttade på papper på toaletterna, eller städerskans sopsäck i ett förråd. Att elda blev en grej. Något hände. Trista lektioner bröts när brandlarmet gick.
Fortfarande sniffar elever ibland i luften och undrar: ”luktar det inte bränt?”. Ibland oroligt. Ibland lite hoppfullt.
– Jag kan inte jobba när det luktar så mycket bränt! ropar Shirin Al-Meyahi på en mattelektion som känns extra lång.
Klasskompisarna Ahmad Hassan och Burak Selman skrattar och vänder sig åt Shirins håll:
– Jag känner inget, mannen!
– Det är bara för du är helt bränd, mannen!
Shirin – både killar och tjejer kan bli kallade ”mannen” – fnissar, men hon står på sig:
– Jag ser dimma! Rök!
Till slut avgör läraren trött: det brinner inte. Lektionen fortsätter.
Eleverna är kluvna till kamerorna. Visst har buslivet minskat, men skolan känns som ett fängelse. Sextonårige Lalo Hamatal sammanfattar mångas känslor:
– De är mest bra, men ändå ett tecken på att skolan har gett upp. Istället för uppehållsrum ger de oss kameror.
”Skolan har gett upp”, säger Lalo Hamatal.
På en fysiklektion nästa dag använder läraren Monica nästan exakt samma ord.
Eleverna i klass 9A är oroliga. Följande vecka är det nationella prov i fysik och de tycker inte att de har lärt sig någonting.
Fysikläraren Monica (som av privata skäl inte kan ha sitt efternamn i tidningen) ger dem delvis rätt. Hon tog över klassen i höstas. Nu klandrar hon sina lärarkolleger som inte gett eleverna rätt undervisning.
– De går i nian men har knappt fått labba. De vet inte hur man skriver en labbinstruktion. Sånt måste de kunna i nationella provet, säger Monica.
Varför har de inte fått labba?
– Lärarna har varit rädda.
För vad då?
– Det här … kaoset.
Monica gör en gest över klassrummet, där 9A:s elever i grupper försöker lista ut hur de ska separera sand från salt. En del är i full gång med filtrerpapper och vatten, andra snackar bort tiden. Någon lyssnar på radiostationen Din Gata i mobilen.
Något kaos är det kanske inte. Men ganska många elever ropar rakt ut.
– Ey, bror! hörs en kille som vill ha lärarhjälp.
– Syster, rättar Monica.
– Ok, bror, säger killen och skrattar.
– Den dag jag växer ut en snopp kan du kalla mig för bror, säger Monica och hjälper killen.
Hon går runt i klassen, ger råd. Allt fler listar ut hur de ska göra.
Menar du att det finns en inställning hos en del lärare att de här barnen är obildbara?
– Ja. Men jag hävdar alltid annorlunda.
Få lärare ställer tillräckliga krav på eleverna, enligt Monica.
– ”Den där ska in i den där”, kan en elev säga. Vad är ”den där”? frågar jag. ”Jag vet inte, jag har svenska som andraspråk”, säger han då. ”Den bullshitten går jag inte på, jag har också svenska som andraspråk”, svarar jag. De måste bli utmanade.
När Monica började på Munkhätteskolan gav hon eleverna ett uppdrag: bygg en skalenlig modell av planetsystemet. Barnen fick gå ut, mot Mobilia, för att placera ut bollar som skulle symbolisera planeterna.
– Reaktionen jag fick var: ”Är du galen, ska du skicka ut våra elever på stan, de kommer inte tillbaka!” Men det gjorde de. Jag litade på dem från första början, säger Monica.
Du säger att skolan har gett upp om eleverna. När gjorde den det?
– Alldeles för tidigt. Redan på låg- och mellanstadiet har barnen här mindre förväntningar på sig.
Shirin Al-Meyahi ropar på Monica. Hon lyfter upp en liten glasbägare.
– Monica vad kallas detta?
– Bägare.
Fysikläraren mumlar för sig själv:
– Sånt ska de kunna.
Att Munkhätteskolans lärare ställer för låga krav konstaterade Skolinspektionen i en skarp rapport för ett år sedan. Rektor Ulla-Britt Bolin var självkritisk då: ”Vi ska ha högre förväntningar på eleverna, det är jätteviktigt”, sade hon.
Nu försöker rektorn få lärarna att inte väja för att använda svåra ord.
– Det är lätt hänt att förenkla, att tänka ”det ordet kan de nog inte”. Men barnen är inte dumma. Vi måste använda ord som ”dikotomi” och ”prematur” och förklara vad de betyder.
Munkhätteskolans barn vet att deras skola har dåligt rykte. De har sett hur duktiga klasskompisar bytt till Augustenborgskolan eller Söderkullaskolan efter sexan.
Bara hälften av Munkhätteniorna hade godkända betyg i fjor.
– Malmös sämsta skola, typ, säger Josefine Pedersen på en syslöjdslektion.
Samtidigt är skolan är en del av elevernas identitet. Att tala illa om den blir lite som att klanka ned på sig själv. Samma barn som nyss sågat sin skola berömmer den i nästa andetag.
Då pratar de om sammanhållningen, om kompisar, om skolan som en trygg, fast punkt i ett komplicerat tonårsliv.
Även elever som nästan har gett upp skolarbetet kommer troget hit varje dag. Ofta korridorskolkar de, står och snackar med kompisar. Kanske glider in på lektionen när det är några minuter kvar.
– Vi är tröga, säger två tjejer i korridoren.
Frasen återkommer ofta under vår vecka på skolan.
– Jag är trög.
– Vi på Munkhätte är tröga.
Engelskläraren Lotta Kilic blir förtvivlad när elever kallar sig tröga. Hon påminner om att många är nyanlända, kanske kom till Sverige först i sjätte klass.
– De här eleverna ska tävla med barn som läst engelska sedan trean. Elever som dessutom har hört engelska på tv och i musik sedan de var små. Det blir inte rättvist, säger Lotta Kilic.
Barnen på Munkhätteskolan bor ofta i Nydala, Eriksfält, Almhög eller Hermodsdal, bostadsområden som ingår i stadsdelen Fosie. Det är områden som inte är så kända utanför Malmö – inte som Rosengård – men som har många av de ingredienser som gett Rosengård dess rykte.
Arbetslöshet, kriminalitet, låg utbildningsnivå, dåliga svenskkunskaper, fattigdom.
När Rädda Barnens index för barnfattigdom nyligen presenterades handlade rubrikerna som vanligt mest om Rosengård. Men tabellerna visar att de ekonomiska villkoren är nästan lika usla i Fosie.
46 procent av Fosies barn lever i familjer som inte har en ”skälig levnadsstandard”, enligt Rädda Barnen.
På vår andra dag i Munkhätteskolan kommer läraren Lotta Kilic fram till mig.
– Det går ett rykte om dig. Att du är rasist.
Det är nästan upploppsstämning bland eleverna, berättar hon. Någon har googlat mitt namn och hittat en massa texter om Sverigedemokraterna.
– Är du med i SD, mannen? frågar en kille i korridoren.
Varför tror du det? frågar jag.
– Allt finns på internet, säger en annan elev.
Jag förklarar att jag har skrivit en bok om Sverigedemokraterna och att jag skriver i Sydsvenskan om politik. Däremot kan en nyhetsjournalist inte vara aktiv i några partier, berättar jag.
Eleverna nickar. Tar i hand. Rasistryktet ebbar ut.
Engelskläraren Lotta Kilic tycker att ryktet säger något om utsattheten som många Munkhättebarn känner. De tror att svenskar tycker illa om dem.
– De träffar så få svenskar, eller sådana som de ser som svenskar. Så de skapar sig en bild: svenskar är si eller så.
Att en serieskytt försökt döda Malmöbor med invandrarbakgrund har inte stärkt deras tilltro till att svenskar vill dem väl.
Inte heller att en av Malmös högsta politiker – SD:s kommunalråd Magnus Olsson – varnar för ”arabisering” på ett möte på Stortorget samma vecka som vi befinner oss på skolan.
För femtonåringarna Burak Selman och Hiwad Mohammadi är uppdelningen ”svennar” och ”blattar” självklar. Det finns en spänning mellan grupperna.
– Om man går på stan, sex-sju blattar tillsammans. Så möter man två-tre svennar och man kan se hur de blir rädda. De går undan. Det är inte meningen att göra någon rädd, det är bara så, säger Burak Selman.
Varför blir de rädda tror ni?
– Vissa blir ju rånade, typ. Så är det ju. Så har de kanske hört från sina vänner att blattar rånar. Men de svennar som går här på skolan är ju inte rädda. De känner oss, säger Burak Selman.
Hiwad Mohammadi lägger till:
– Det är de som inte känner några invandrare som blir rädda. De som inte gillar blattar.
Py Villablanca, ungdomscoach som jobbar i Munkhätteskolans korridorer, har en svensk mamma och en sudanesisk, muslimsk pappa. När serieskytten härjade var hon med sitt bruna skinn lika rädd som skolbarnen. ”Du är en av oss”, får hon höra av eleverna, ”du är inte svensk, du är också en blatte”.
– Det är lite fult att kalla sig för svensk. Men egentligen tror jag att det handlar om att de inte tycker sig ha rätten att göra det. De känner sig mindre värda än svenskar, säger Py Villablanca.
Hur märker du det, att de känner sig mindre värda?
– Därför att vissa har valt att ge sig på nyanlända flyktingar.
Jag har hört det i korridoren: ”jävla flykting!”
– Ja. Är man flykting så är man ”lägst” enligt den här skalan. Ovanför finns de som bott här länge och integrerat sig, inte i Sverige, men i området. Den svenska identiteten existerar inte som ett alternativ för dem.
Fast när eleverna besöker familjens gamla hemland är deras identitet svensk, har Py Villablanca märkt. De ses som svenskar av släkten och identifierar sig som svenskar. När de kommer hem till Sverige är de ”blattar” igen.
Py Villablanca suckar.
– Snacka om identitetskris.
Femtonåriga Josefine Pedersen är en av få ”svennar” på Munkhätteskolan. Hon har alltid haft vänner på skolan. Men för ett par år sedan, i sjuan, var det jobbigt.
– ”Din svenne”, fick jag höra. Det var tjatigt: ”svenne, svenne, svenne”. Jag tänkte: ”om ni nu har så mycket emot svenskar och Sverige, varför bor ni här då?”.
Nu, i nian, hörs svenneropen mer sällan. Men Josefine Pedersen är ändå trött på Munkhätteskolan. Trött på den slitna miljön och på klasskompisar som alltid kommer för sent.
Och på allt prat om simning.
Den som inte kan simma 200 meter blir underkänd i ämnet idrott. Och runt 15 procent av niorna på Munkhätteskolan kan inte simma, enligt idrottsläraren Grazyna Kuras.
– Föräldrar till muslimska flickor säger ibland: ”Min dotter får inte vara med i simundervisningen, hon får inte vistas i simhallen tillsammans med män”, säger Grazyna Kuras.
Skolan erbjuder simundervisning för enbart tjejer. Men en del föräldrar litar inte på att det verkligen är så. Döttrarna får inte gå.
”I love handball” står det på Josefine Pedersens T-tröja. Hon spelar i Malmö HK:s damlag och älskar sport. När Grazyna Kuras nu inleder ännu en idrottslektion med att tala om simning blir Josefine arg.
– Måste vi prata om det här varje gång? Vi går i nian nu och de har faktiskt haft hela högstadiet på sig att lära sig!
Josefine Pedersen har lätt för idrott, men kämpar för att bli godkänd i engelska.
Ofta förstörs lektionerna av klasskompisar som förvandlar arbetstid till kaos. ”Stökigt och jobbigt för de elever som faktiskt försökte jobba”, sammanfattar en vikarie på en lapp till klass 9A:s ordinarie lärare.
– Hela högstadiet har varit så. Inte en dag har gått utan att det varit nåt skit, säger Josefine Pedersen.
Hennes ögon glittrar när hon berättar om ett besök på privata gymnasiet Consensum i Lund:
– Allt kändes så perfekt. Det var mysigt, de hade släckt ned lamporna, det var lugnt.
Consensum är Josefines drömskola. Två Malmögymnasier, Rönnen och Praktiska, är reservalternativ. Josefine gillade inte stämningen där:
– Som att komma till Munkhätteskolan igen.
Det finns en slående skillnad mellan Josefine Pedersen och många av hennes klasskompisar.
Tilliten.
Josefine litar på att samhället utanför Fosie och Munkhätteskolan erbjuder något bättre. Och att hon är välkommen där.
En gråkall dag bjuder vi sextonåriga Lalo Hamatal på lunch på Christiania Falafel nära skolan.
Lalo är centralfigur i klass 9A:s tuffa gäng, killarna som alltid behåller sina bylsiga jackor på. Lalo kommer ofta sent och kan plocka fram mobilen och spela bilspel på lektionstid. Men han har ett lugnt sätt och flamsar inte lika mycket som kompisarna. Kanske är det därför han blivit ledartypen.
– Jag märkte det i sexan-sjuan. Det som jag ville göra, det ville de andra också göra.
Lalos föräldrar vill att han ska bli läkare.
– Föräldrar, de är alltid så, ”du ska bli doktor”. Jag försöker säga att jag inte kan bli doktor. Då måste man ha MVG i allt.
Vad vill du bli då?
– Banktjänsteman kanske. Eller mäklare.
Fast det känns avlägset, tycker han. Lalo tror inte att det är bra att vara kurd och heta Lalo Hamatal när man ska söka jobb.
– Om en heter Klas och en heter Ahmed. Då tror jag att jobbet går till han som heter Klas.
Lalo bor i ett av Nydalas höghus och trivs. Nydala betyder trygghet: vänner, mamma och pappa, storebror och lillasyster.
Munkhätte elever rör sig sällan utanför det egna bostadsområdet. Vissa elever, säger rektorn, vet inte att Malmö ligger vid havet.
Lalo Hamatal är inte en av dem. Han berättar vad han skulle visa i Malmö om han fick gäster som aldrig varit här förr:
– Jag hade tagit dem till Bo01. Allt vatten. Turning Torso. Jag gillar det. Det är fint.
Vill Lalo Hamatal i framtiden bo där? I Västra hamnen, i husen som byggdes till bostadsmässan Bo01? Han skrattar lite, viftar avvärjande med handen.
– Jag tror inte de vill ha en sån som mig där.
När vi kommer tillbaka med Lalo från lunchen säger någon av hans kompisar att Lalo varit och ”golat”.
”Gola” är kåkfararslang för att tjalla, att berätta saker för polisen.
Det är skämtsamt sagt – ingen tror att Lalo berättat något han inte borde eller att vi från Sydsvenskan är någon sorts poliser.
Men sån är jargongen på Munkhätteskolan.
– Golare har inga polare! ropar Murtaza Al Shara i korridoren.
Att tycka illa om polisen är det normala. Polishatet göds av erfarenheter och berättelser om släktingar och vänner som behandlats illa.
Många av killarna i klass 9A har blivit stannade av patruller när de rört sig på stan. Oftast av hyggliga poliser. Men det är inte de korrekta poliserna som stannar i minnet, eller som blir till en story att berätta i korridoren.
Lalo Hamatal minns när han och några kompisar blev kontrollerade nära Nobelvägen.
– Polisen var helt galen och skrek. ”Om jag säger att ni ska vara tysta, så ska ni vara tysta! Om jag säger att ni ska ligga, så ska ni ligga!” ”Tror ni vi är hundar?” frågade jag.
Klasskompisen Nura Dzafic drömde om att bli tullare eller polis. När hennes pappa blev illa behandlad av en polis bleknade uniformsdrömmarna. Nu vill hon hellre jobba med barn.
– Det finns många rasistiska poliser.
Men avskyn mot polisen är inte bara grundad i erfarenheter, enligt Nura Dzafic. Ungdomar i Hermodsdal, i Nydala och i Rosengård lyssnar på musik och ser filmer där det är coolt att hata polisen.
– Det har blivit som en cool stil, säger Nura Dzafic.
Ungdomscoachen Py Villablanca suckar över snacket om golare.
– Gola, gola, gola. Det får dig att framstå som en kriminell, säger jag till dem.
Ett tjugotal elever på Munkhätteskolans högstadium bedöms vara ”på glid” av skola, socialtjänst och polis. De kanske umgås med äldre kända kriminella, skolkar, röker cigarretter, syns på fel tider vid fel platser.
– ”Svansen”, kallar vi dem. De är ofta barn som tror att det finns genvägar till snabba pengar. De kanske gör något småjobb åt kriminella ibland, eller bara hänger med dem, säger närpolis Anna Palmblad.
Socialtjänsten och polisen besöker deras föräldrar i hemmet och håller så kallade ”orossamtal”.
– Det är inte för att anklaga dem, utan just för att vi är oroliga för dem. Ofta uppskattas det av föräldrarna, säger Anna Palmblad.
Rättsväsendet i Malmö har svårt att få vittnen till brott att berätta. Anna Palmblad märker att ungdomarna i Fosie är oroliga för repressalier.
I maj 2010 skottsskadades en man och en kvinna nära Munkhätteskolan. Mannen var på väg mot en rättegång för att vittna mot medlemmar i gänget Black Cobra.
– Sådant sprider sig fort, säger Anna Palmblad.
Hon har jobbat som polis i Fosie i fyra år och känner många av barnen på Munkhätteskolan. Många får med sig negativa känslor inför polisen hemifrån, märker hon.
– Små barn säger till mig att de är rädda för polisen, att deras föräldrar har sagt att polisen är farlig. Kanske var det så i deras gamla hemland.
Samtidigt verkar ”Anna Polis” omtyckt på Munkhätteskolan. Även bland de tuffingar som säger sig ”hata alla snutar”.
– ”Jag hatar alla poliser, men inte dig”, säger de. ”Dig känner jag ju.”
På vår sista dag i skolan ska klass 9A fylla i ett långt formulär från Region Skåne. Niondeklassarna ska svara på frågor om sina livsvillkor: hur de bor, hur de mår, om de har vänner, om de dricker alkohol, om de skolkar och mycket annat.
– Får man ljuga? frågar Ahmad Hassan genast.
– Det är ingen mening med det. Det är helt anonymt, svarar engelskläraren Lotta Kilic.
Ahmad ser tveksam ut.
– Varför ska man i så fall ange sitt postnummer? De kommer veta vem jag är.
En av frågorna i Region Skånes enkät handlar om vem eleverna känner att de kan vända sig till om de får problem. Alternativ räknas upp: föräldrar, lärare, kompisar, andra vuxna, syskon, Bris …
Burak Selman rynkar pannan och ropar.
– Vad är Bris, mannen?
Lalo Hamatal, som sitter framför honom, svarar:
– Bris? Det är dom, om din pappa slår dig du ska ringa Bris.
– Ah, det är dom, säger en annan elev. Dom ska vi INTE ringa.
Flera i klassen skrattar.
Formuläret är långt, 26 sidor, med många och detaljerade frågor. Shirin Al-Meyahi kastar ifrån sig pennan efter ett tag:
– Alltså det här är skitmycket, jag orkar inte.
Efteråt, i korridoren, berättar flera elever att de inte fyllde i hela formuläret. Några orkade inte. Andra tvivlar på det goda uppsåtet med enkäten. De tror att myndigheterna kanske vill ställa till problem för deras familjer.
– De kan lista ut vem som skrev vad.
– Varför skulle vi annars skriva hur långa vi är?
– Och våra postnummer?
Misstänksamheten mot samhället och dess funktioner går djupt. Polisen är en motståndare. Sjukvårdsmyndigheter och socialtjänst kan också ställa till problem.
Ahmad Hassan sammanfattar sina känslor inför Region Skånes folkhälsoenkät:
– Anonymt, min röv.