Efter sexton år bakom disken kan han allt som är värt att veta om kött.
Så har det inte alltid varit. När Mladen Koraćević tog över butiken av sin vän
under mitten av 1990-talet var hans förhållande till kött på samma nivå som
vilken relation som helst.
– Men vad skulle jag göra? Företaget som jag hade arbetat för under tolv år
såldes och verksamheten flyttade till England. När min vän frågade om jag
ville ta över butiken tänkte jag: varför inte?
Så ingenjören sadlade om och bytte elektronik mot prosciutto efter en
upplärningsperiod på ett par månader. Idag ångrar han inte karriärsbytet.
– Det bästa med jobbet är inte att jobba med kött, utan alla människor jag
träffar. I det här yrket får du möta och lära känna alla möjliga sorters
människor. Och de flesta gillar att snacka, det är ett jäkla kackel här på
helgerna.
Under åren har Malmöbornas smak förändrats och idag får Mladen Koraćević helt
andra förfrågningar och beställningar än tidigare.
– Det har blivit väldigt populärt att beställa och tillaga lite udda
styckningsdelar. Nuförtiden är det många som efterfrågar kosvans, griskind
och vi säljer nog tjugo till fyrtio komage i veckan.
Medan korvarna tillverkas av hans vän i en fabrik i Malmö importerar han den
mesta salamin och all lufttorkad skinka och mortadella.
– Någon försökte sig på att försöka göra mortadella här men det gick såklart
inte. En mortadella ska tillverkas i Italien, likaså prosciutto. Vi har inte
klimatet eller råvarorna att göra det bra, det blir bara dåliga kopior.
Att Malmö skulle behöva en saluhall är Mladen Koraćević inte så övertygad om.
– Sätt ett tak över Möllevångstorget och bygg en parkering under marken. Då
är frågan om en saluhall löst.
Mladen Koraćević börjar skratta som svar på frågan vad som är de konstigaste
förfrågningarna han har fått i butiken.
– Ärligt talat, det är väl när 50-åriga kvinnor frågar mig hur man steker en
pannbiff. Okej när det är unga kunder som inte har mycket vana av att bo
själva men annars. Då undrar jag vad de har gjort eller ätit under sitt liv.