MALMÖ. De sista tre åren har det inträffat ett tjugotal mord och attacker med bomber och skjutvapen i Malmös gängmiljö som är olösta. Två hade kunnat lösas om stråket i Malmö varit kameraövervakat. Kanske, men inte säkert. För vad händer om bovarna är beredda?
Övervakningskameror ges i debatten två syften, som lätt blandas samman:
Att avskräcka och skapa trygghet – här finns ett öga i natten som ser dig, medborgare. Rånare och våldtäktsmän trängs undan.
Att samla bevis – brottslingen fastnar på bild, kan identifieras och dömas.
Tryggheten är huvudargumentet för att låta Malmö kommun övervaka stråket mellan Centralstationen och Möllevångstorget. Kommunen har ansökt om att få sätta upp kameror längs sträckan. Enligt underlaget inträffade sexton mord eller dråp ”i stråkets stadsdelar” under den period som nämns i ansökan.
Men Sydsvenskan kunde avslöja att siffrorna var missvisande. På själva stråket inträffade endast sju misshandelsfall och ett sexuellt ofredande. Nog så kränkande för de drabbade, men inget som talar för att stråket skulle vara värst i stan. De flesta morden och skottlossningarna inträffar på andra ställen: Rosengård, Söderkulla, Sofielund, Almgården, Holma. Ska man sätta upp kamerorna där i stället?
Hade det funnits kameror på stråket i juli 2005 kunde kontraktsmördaren som sköt ihjäl ”Malmös gudfader” på Södergatan mitt i eftermiddagsrusningen ha varit fast. Eller så hade han valt en annan plats. Eller maskerat sig. Men, invänder kameraförespråkaren, han tar troligen av sig maskeringen på väg från dådet för att smälta in. Med fler kameror hade han fastnat där i stället.
Med det resonemanget landar man i att hela stan måste övervakas. Kanske hela landet?
Fulla, drogpåverkade eller bara förbannade människor som i hastigt mod attackerar någon annan bryr sig inte om vare sig kameror eller vittnen.
– Vi vet från polisforskningen att kameraövervakning ger god förebyggande effekt när den riktas mot specifika, avgränsade områden. Främst gäller det stölder och inbrott, medger justitieminister Beatrice Ask.
Kvar står kamerornas förebyggande verkan. Samma poäng som kameramotståndarna driver: klipp ner häckarna, öka gatubelysningen, få fler människor att röra sig på stan så undviker vi både överfall och stölder. Ihop med tidiga insatser för att hindra unga att hamna i kriminalitet landar resonemanget i inga kameror.
Både kameror och stadsplanering kan driva undan de kriminella. Frågan är vart de tar vägen i stället.