En något olycklig tajmning, dagen efter att den judiska församlingen i staden utsatts för ett sprängattentat.
Det borde nu stå klart för alla, också för stadens ledande politiker, att i Malmö kan en jude inte leva "trygg och säker" och att detta faktum inte längre får relativiseras eller förringas med hänvisning till "spänningar" mellan olika "grupper", för lite "dialog" eller händelser i Mellanöstern.
Antisemitismen är ett malmöitiskt problem, en malmöitisk pest: Och det är antisemitismen som är problemet, som är pesten. Problemet här är inte vad Israel gör eller inte gör. Pesten här är inte intolerans eller gruppkonflikter i största allmänhet.
Ilmar Reepalu fördömde i går attentatet i en intervju med TT, kallade det "en kriminell handling" (ja, vad skulle det annars vara) och tillade att "sådant som riktas mot församlingar är oerhört allvarligt".
Församlingar? Men nu gällde det inte religiösa samfund och lokaler i största allmänhet utan just detta specifika dåd, mot den judiska församlingen i Malmö, genomfört i en mycket specifik kontext.
Malmö har i inflytelserik internationell press pekats ut som en av den samtida antisemitismens huvudstäder i Europa. Ilmar Reepalu har själv genom en rad uttalanden gjort sitt bästa för att bekräfta den bilden,
Och nu har en sprängladdning exploderat utanför den judiska församlingen.
Då räcker det inte att i största allmänhet beklaga det som skett. Då måste en politiker, mån om att värna både sitt anseende och sin stad, agera betydligt mer kraftfullt. Då åker man genast på morgonen ner till brottsplatsen där man på stadens vägnar ber om ursäkt och slår fast här finns det inget att diskutera, ingen "dialog" att upprätta, nu är det entydighet och handling som krävs: ett konkret åtgärdsprogram riktat mot just antisemitismen i just Malmö, inte mot gruppkonflikter, inte mot segrationen, inte mot de regniga vintrarna.