Pojken är nu 13 år gammal och sitter bredvid åklagaren i Malmö tingsrätt med
sin pappa intill. Han berättar kortfattat, entonigt, om den 9 september 2003
när hans lärare slog honom med pekpinnen över rygg och arm.
– Jag vände mig bort så att hon inte skulle träffa i huvudet, säger han.
– Jag tror att hon ville slå mig, för hon slog till med kraft.
– Jag grät jättelänge efteråt. Typ ända tills mina föräldrar kom till skolan.
Hans pappa berättar om pojkens ångest efter händelsen. Om att han tvingades
sova nära sonen för att han skulle känna sig trygg. Att sonen kissade i
sängen flera gånger.
På andra sidan rummet berättar den 34-åriga läraren om ett rent kaos i
undervisningen med respektlösa elever och teknik som konstant strulade.
Skolan sparade, så nödvändiga program för datorundervisningen fanns inte på
alla maskiner. Och när programmen inte fungerade blev eleverna rastlösa,
ljudnivån steg. Hon fick konfiskera pekpinnen från en pojke som viftade med
den mot sina kamrater. Då tar lektionstiden slut, alla rusar ut och in
kommer nästa klass, bland dem den nu 13-årige pojken.
– Det är full fart mot datorn, han kommer fram och slår pang ner händerna på
tangenterna, säger hon och illustrerar genom att slå händerna i bänken
framför sig.
– Då slutar projektorn att fungera. Den behövs för att kunna visa alla
eleverna på en gång vad de ska göra. Då kände jag att allting havererade, nu
orkar jag inte mer.
Och hennes röst brister när hon berättar hur hon slog ut med händerna för
att ge utlopp för vreden, råkade ha pekpinnen i handen och träffade pojken
som råkade ha rullat mot henne på kontorsstolen.
– Jag har försökt så att göra rätt, det bästa för eleverna. Men att ständigt
ifrågasättas, sägas emot och så allt spring! Att få ta av eleverna saker som
man slagit mot andra med. Och tidigare hade jag blivit skallad så att jag
började blöda. Till slut blev det för mycket.
Kvinnan snyter sig, blundar, tar ett andetag och samlar sig. Pojkens mamma
torkar sig i ögonen.
– Jag var bara så trött på att ingenting fungerade som det skulle. Inte ens
nycklarna man hade passade.
Att medvetet slå någon är otänkbart, svarar hon på åklagarens fråga.
– Det gör man inte, säger hon och skakar på huvudet.
En tillfällighet utanför hennes egen kontroll, alltså. För många
tillfälligheter, det var misshandel, anser åklagaren. Han vill hämta stöd
från pojkens klassföreståndare som antecknade i sin arbetsdagbok från 2003
att kvinnan erkände att ”sinnet runnit över och att hon slagit till”.
Försvarsadvokat Ulf Bjermer tryckte för sin del på att det inte är ett
erkännande av något annat än det kvinnan berättade i rätten.
I tre år har kvinnan tvingats leva med misstankarna utan rättegång. Lika
länge har pojkens familj tvingats vänta på det de vill ha - upprättelse.
Åklagare Mikael Pihl kunde inte förklara dröjsmålet på annat sätt än att
polisen inte agerat, trots flera påminnelser. Kvinnan riskerar att dömas
till samhällstjänst om rätten anser henne överbevisad.