Makten skapas på fikarasterna

Malmö. Två av Malmös kommunalråd, Kent Andersson och Anders Rubin, har tagit sig till den politiska toppen via rollen som stabschefer.

Den tredje kunde ha blivit Daniel Persson. Men i juni lämnade han stabschefsuppdraget för att bli student.

Ilmar Reepalu tvingades snabbt välja en efterträdare. Reepalus val föll på Julia Janiec.

Den här intervjuserien handlar om makthavare i Malmö. När jag ringde protesterade du mot den etiketten?

– Det är klart att jag inser att jag har makt, men den makten är snarast av informell karaktär. Jag är oljan i maskineriet. Det är en metafor jag är väldigt nöjd med.

Men någon makt har väl Malmös högsta politiska tjänsteman?

– Jag har en väldigt stor informell makt. Jag har kanaler, jag har kontakter och jag har en fantastisk möjlighet att ta upp frågor som jag själv tycker är viktiga i mellanrummen – på fikaraster.

Vad tar du upp till fikat?

– Jag skulle till exempel vilja förbjuda fyrverkerier, utom på nyårsafton.

Det låter måttligt kontroversiellt. Finns det bättre exempel?

– Jag gillar infrastruktur. Jag var i Almedalen i somras. På ett seminarium begärde jag ordet och sa att vi i Malmö är väldigt angelägna om höghastighetståg till Stockholm. Nästa dag var jag med Ilmar på ett annat seminarium. Han sa samma sak och halva salen började skratta. De hade redan hört argumenten.

Du och Ilmar Reepalu har rötter utanför Sverige. Vad betyder det?

– Min farfar tog aktiv del i Warszawaupproret och flydde när Polen kom under kommunistiskt välde. Ungefär samtidigt flydde Ilmars föräldrar från Estland. Både hans föräldrar och mina farföräldrar ville faktiskt egentligen till Kanada.

Polska är ditt första språk?

– Ett av mina första minnen är från dagis, på Kulturen i Lund. De andra barnen sa saker som jag inte förstod. Jag ville heta Josefin eller Jenny, kanske Anna. Numera ser jag det som en fantastisk tillgång att förstå två kulturer.

Men du presenterar dig som ”Julia på kommunalrådsavdelningen”?

– Jag kan fina ord och pratar skånska. Men presenterar jag mig som Julia Janiec får jag inte samma snabba respons från folk. Folk tror att de måste vara överpedagogiska. Det är inte illa ment, men det är väldigt besvärande.

Hur hamnade du i politiken?

– När jag gick på högstadiet på Svaneskolan i Lund var jag väldigt engagerad i skolfrågor. Jag blev aktiv i elevorganisationen. Någon tyckte: ”Varför går du inte med i SSU?” Jag tänkte: ”Varför inte?”

Vad var det som lockade?

– Lunds fullmäktigemöten hålls i Stadshallen och ledamöterna fikar med besökare. Det var något slags himmelrike för en sextonårig, brådmogen, politiskt intresserad snorvalp.

Du hamnade tidigt i hetluften?

– Jag debatterade med Lufledaren Mark Klamberg och med Tobias Billström (numera moderat migrationsminister). Det kändes som det var på liv och död. Jag gillar Tobias, men då var han min ärkefiende.

Vad fick dig att flytta till Malmö?

– Jag tyckte att Lund var för litet och mötena var för få. Därför blev jag aktiv i SSU Malmö också. Hela fritiden togs över av politiken. Det var helt fantastiskt. Det bästa jag visste var att läsa saker och diskutera.

Var bodde du?

– Det var 1997 som jag flyttade hemifrån och det fanns flera skäl. Jag ville komma lite hem-ifrån och pröva mina vingar. Då köpte min pappa en bostadsrätt åt mig vid Nobeltorget. Det var en en-och-en-halva som kostade 27 000 kronor. Nu, elva år senare, tror jag att den skulle kosta runt en halv miljon.

Sedan hamnade du i Bryssel?

– Ja, en dag 1998 ringde Veronica Palm från Östergötland. Hon hade kommit in i EU-parlamentet och ville att jag skulle bli hennes politiska sekreterare. Bryssel var en sjuk värld. Veronica var yngst i hela parlamentet. Alla Europas tidningar publicerade en bild där hon visade två centimeter mage, antydningsvis den svenska synden. I EU trodde alla att Veronica var assistent. Många gubbparlamentariker från södra Europa hade ett svassande harem av unga töser efter sig som kanske inte var assistenter, utan något slags dekoration.

Hur jobbade ni?

– Det var 25–30 centimeter handlingar till varje sammanträde i Strasbourg. Vi tog halva bunten var och började läsa. Vi förstod inte hälften. Vi byggde ett nätverk. Internet var inte så utvecklat, men vi ringde alla vi kände. Vi kallade det omvänd lobbying. Vi ställde mycket dumma frågor, men det gick bra.

Efter ett år i Bryssel hamnade du i Stockholm?

– Jag tackade ja till att bli utredare på Transport och veckopendlade till Stockholm. Det var också en helt ny värld. Det var jättespännande att se fackföreningsrörelsen inifrån. Jag fick ersätta förbundsordföranden (Hans Wahlström) när han inte kunde gå på möten med alla LO-förbundsordförande och partiledningen.

Berätta om dina möten med LO- och s-toppen!

– Ja, alltså man är inte störst. Jag hade fått instruktioner från min förbundsordförande vad jag skulle säga. Hasse Wahlström har kallats den siste patriarken. Han och Ilmar är de två bästa förhandlare jag har träffat. Jag vågar inte säga vem som är bäst.

Transportnäringen är mansdominerad?

– Den enda gången jag upplevde en sexistisk kommentar var på en konferens. Det var en gubbe som sa: ”Ta av dig tröjan. Du var mycket snyggare när du bara hade den där lilla toppen på dig.” Jag tänkte – vad ska jag göra? Ska jag döda honom? Men jag stod bredvid den största och äldsta renhållningsombudsmannen som tog tag i mig och sa att det var det jävligaste han hade hört. Då tänkte jag, om han tänker så, då tänker alla så.

Sedan blev Malmö och Stadshuset även din arbetsplats?

– Jag hade svårt att få ihop det privat med jobbet i Stockholm. Jag fick ett erbjudande om att bli politisk sekreterare åt skolkommunalrådet Agneta Eriksson. Uppdraget som politisk sekreterare tilltalar mig eftersom jag tycker om den tänkande delen av politiken. Jag tycker det är jätteintressant att skriva rapporter som senare dyker upp i tv-utspel.

Numera jobbar du direkt under Ilmar Reepalu. Beskriv en arbetsdag!

– Jag brukar vara här åtta och kolla mejl och skriva en att-göra-lista. Sedan har jag ett par tre möten. Mellan mötena försöker jag klämma in allt löpande arbete. Jag är sambandsofficer mellan Ilmar, stadsdirektören Inger Nilsson, kanslidirektören Tomas Bärring och alla andra i hela världen som Ilmar behöver ha tag i.

Den logiska fortsättningen är att bli kommunalråd?

– Frågan är ofrånkomlig. Men det är ett parti som väljer företrädare. Den som gör personliga karriärplaner i politiken är till råttorna.

Känns Malmöpolitiken som ett nedköp efter Bryssel och Stockholm?

– Nej. Vill man förändra så är kommunalpolitik roligare. Det är korta beslutsvägar och det finns en möjlighet att förändra.

Det är halvtid mellan två val. Hur ska socialdemokraterna behålla makten i Malmö?

– Malmö har alla kännetecken för en stor europeisk stad, utom att den är liten. Det är en utmaning att styra en stad som är så annorlunda. Malmö är en väldigt ung stad. Många Malmöbor pratar inte perfekt svenska, men det finns inget språk som inte talas perfekt i Malmö. Här finns en massa kreativitet, men också problem som måste lösas. Många barn i Malmö lever under orimliga förhållanden. Det förstår inte politiska företrädare i någon annan svensk kommun, utom Södertälje.

Snart fyller Ilmar Reepalu 65 år. Vad händer när han kliver åt sidan?

– Väldigt många i Malmö har stor respekt för Ilmar. Man vet att han levererar. Vi träffar inte regelbundet regeringen för att det är kul. Målet är hela tiden en stad som fungerar, en stad där man vill bo kvar. Ilmar gör avtryck, men det är ett dagligt slit i politiska nämnder och styrelser som har skapat politiken. Det finns massor av folk som också kan styra Malmö – och som styr Malmö. Varje människa måste sätta sitt avtryck, som Katrin Stjernfeldt Jammeh när hon nu tar över som socialkommunalråd.