Valet är en påminnelse om ett välkänt faktum: Malmö är en delad stad. Väst är
blått, öst är rött. Tendensen är att de blåa områdena blivit blåare, och de
röda har blivit rödare. Men staden förändras. Det ger utslag i valresultatet
när nergångna Möllevångskvarter förvandlas till nybyggarkulturella kvarter i
Williamsburg-stil – röstsplittringen ökar mellan Miljöpartiet,
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.
S är av tradition starkt i hyreshusområden, och starkt bland flyktingar och
invandrare. I Rosengård är valdeltagandet lågt, men de som röstar väljer i
mycket hög utsträckning Socialdemokraterna. Rosengård är den enda stadsdel
där S inte backar, och så var det även i förra valet.
Detta är partiets dilemma: S har lett Malmös utveckling från gammal
industristad till modern högskolestad med varierat näringsliv och bro till
Köpenhamn. Men utvecklingen har en ironisk konsekvens. Stadens nya
befolkning är inte lika socialdemokratisk som den gamla. De välbeställda
typiska borgerliga väljarna blir fler. Urbana unga som ofta röstar på
Vänsterpartiet eller Miljöpartiet flyttar hit.
Dagen efter valet konstaterar Ilmar Reepalu att Socialdemokraterna inte har
lyckats sprida sitt budskap om solidaritet och fördelningspolitik. Partiet
når inte ut till Malmöborna som förr. Reepalu minns de stora partianknutna
fackklubbarna som fanns på de gamla industrierna. Där stöttes och blöttes
S-politik, och politiken spreds genom personliga möten. Nu är industrierna
borta. På den gamla industrimarken reser sig Torson i Malmös kanske mest
uppmärksammade bostadsområde. Där röstade 46 procent på Moderaterna.