Malmöbon som inte kan röra sig fritt

Det är en vanlig dag på jobbet för Shneur Kesselman. Han ska besöka en döende medlem i judiska församlingen på hospice vid Folkets park. På sin promenad dit passerar han Johanneskyrkan.

Vid kyrkan sitter tre ungdomar. När rabbinen går förbi dem hör han ett rop:

- Leve Palestina!

Shneur Kesselman stelnar till - slagordet tycks riktat till honom - men fortsätter sin promenad.

När han hunnit ett par meter tar killarna på nytt till orda:

- Jävla jude!

Nu ökar rabbinen steglängden. Han springer nästan när en av killarna växlar upp retoriken ytterligare:

- Support Hitler!

Hjärtat bankar när Shneur Kesselman passerar Södra Förstadsgatan. Snabb blick bakåt. Nej, de verkar inte följa efter. Han forstätter mot hospice.

På Södra Skolgatan saktar en svart BMW in. Rabbinens puls stiger på nytt när han märker hur föraren och bilens passagerare betraktar honom.

En av dem hissar ner sidorutan och skriker:
- Fucking JUDE!

Första gången Shneur Kesselman berättade delar av detta för mig var utanför glassbaren Is à Bella på Föreningsgatan i oktober 2010. Jag hade råkat hamna bakom rabbinen på trottoaren och kände genast igen honom. Inte många Malmöbor klär sig som chassidiska judar, med svarta kläder, svart hatt och långt skägg.

Jag skyndade ifatt, sade hej och vinkade för att fånga hans uppmärksamhet. Till min förvåning spärrade Shneur Kesselman upp ögonen och såg skrämd ut. Han kände inte igen mig omedelbart, utan fruktade att jag var ännu en judehatande Malmöbo som tänkt trakassera honom.

Händelserna som han beskriver ovan inträffade lördagen den 2 oktober.

Nu, några veckor senare, sitter rabbinen på sitt kontor i judiska församlingens hus och tänker. Jag har just frågat hur många incidenter som drabbat honom sedan han flyttade till Malmö för sex år sedan.

Han funderar länge. Begraver ansiktet i händerna för att koncentrera sig.
– Runt sjuttio, säger han till slut.

Rabbinen har fått läskburkar och äppelskrutt kastade på sig. Trakasserats på en stadsbuss. Människor har spottat efter honom.
– Jag vill ogärna överdriva. Sjuttio incidenter är en försiktig uppskattning, förtydligar Shneur Kesselman.

Han talar bra svenska, med amerikansk brytning.
– Jag har gått sfi, svenska för invandrare. Det var bra.

Shneur Kesselman växte upp i den amerikanska bilfabrikstaden Detroit. Som 25-åring flyttade han till Malmö för att arbeta som rabbin.

Det var inget litet beslut. Shneur Kesselman och hans fru tillhör Chabad Lubavitch, en ortodox judisk organisation. Det är vanligt att nygifta par bestämmer var de ska bo i resten av sina liv.
– Jag fick höra att de behövde en rabbin i Malmö.

Först bodde han vid Värnhem. Den unge rabbinen var oförberedd när han första gången blev måltavla för judehatet på Malmös gator.
– Det var utanför polishuset faktiskt. En man på trottoaren spottade en stor loska framför mig. Hans ansiktsuttryck var fullt av hat.

Glåporden fortsatte under de följande månaderna.
– Jag var först inte beredd att acceptera att det var så här i Malmö. Du vet, om man inte erkänner något så finns det inte. Jag polisanmälde aldrig.

Shneur Kesselman har ändrat sig. Det som drabbat honom blir nu till svensk polisprosa.

"...en man på Föreningsgatan ropar 'Länge leve Hamas!' till rabbin Kesselman..."

"...när rabbinen är på Centralstationen i Malmö blir han kallad för 'jävla jude' av två män i 20-årsåldern..."

"...Judiska församlingens rabbin promenerar med sina två små barn på Pildammsvägen i riktning mot Stadsteatern. Då kör en vit skåpbil förbi. Passageraren rullar ner rutan och skriker på arabiska 'yahoud!' (jude) och kör sedan vidare..."

Polisens hatbrottssamordnare Susanne Gosenius behöver inte fundera länge när hon ska förklara varför just Shneur Kesselman utsätts för så mycket hat.
– Han syns. Man ser så tydligt att han är jude.

Judehatet i Malmö har blivit en tydlig och oönskad del av stadens varumärke. Under Israels bombningar av Gazaremsan 2009 angreps en manifestation med israeliska flaggor på Stortorget med flaskor, ägg och raketer. Under rop om "jävla judar!" drevs deltagarna på flykten.

När Skånska Dagbladets Andreas Lovén i en ambitiös artikelserie i vintras ytterligare blottlade Malmös problem med antisemitism, blossade diskussionen upp igen. Rubriker som "Judar flyr Malmö" flög över världen.

Den frilansande Malmöimamen Saeed Azam föreslog att ett kommunalt dialogforum skulle inrättas. En grupp med representanter för judar, muslimer och andra minoriteter, som skulle göra det lättare att leva tillsammans.

Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S) - trängd av kritik om att han skulle vara okänslig inför antisemitism - välkomnade initiativet. Psykologen och FP-politikern Björn Lagerbäck fick uppdraget att samordna Dialogforum.

Nu, snart ett år senare, diskuterar medlemmarna ännu vad Dialogforum ska ägna sig åt. På ett möte på Stadshusets sjunde våning är välviljan tydlig men riktningen oklar.
– Vilka vill vi nå ut till egentligen? undrar hatbrottsåklagare Bo Birgerson.

Åklagaren har otåligt lyssnat på Björn Lagerbäcks planer om föreläsningar på skolor och i föreningar.
– Som grupp har vi varken resurserna eller uthålligheten för något sådant, säger Bo Birgerson.
– Någonstans måste vi börja, Bo, kontrar Lagerbäck.
– Jag är djävulens advokat här. Vi måste fråga oss vad som är realistiskt.

När Björn Lagerbäck senare börjar tala om att uppvakta justitieministern reagerar Bo Birgerson på nytt:
– Du måste begränsa gruppens uppgifter.

Lagerbäck ilsknar till:
– Du reser invändningar mot allt. Vadå, vi kan väl slåss mot alla?

Judiska församlingens ordförande Fred Kahn och imamen Saeed Azam följer tysta dispyten. För dem är dialogen mellan grupper viktigast.
– Det finns problem i Malmö idag, mellan judar och muslimer, säger Saeed Azam.

Fred Kahn och judiska församlingens vice ordförande Kai Nissén håller med:
– Vi är Malmöbor allihopa. Det är det vi måste trycka på.

Plötsligt kliver Ilmar Reepalu in i rummet, på väg till ett annat möte. Han lyssnar ett tag och säger:
– Ni gör ett fantastiskt arbete. Jag förväntar mig väldigt mycket av den här gruppen.

Vad förväntar du dig?
– Förebyggande arbete. Att man ska kunna säga: så här många skolor har vi nått, så här många elever har påverkats. Gruppen ska förhindra hatbrott att uppstå.

När Reepalu lämnat rummet riktas blickarna mot Limhamn-Bunkeflos barn- och ungdomschef Mats Bååth. Alla tio skolchefer i Malmö var inbjudna till mötet. Bara Mats Bååth dök upp.
– Risken är att skolan uppfattas som mästrande. "Nu kommer de vuxna och talar om hur vi ska göra", säger Bååth.

Nickanden runt sammanträdesbordet. "Vi måste använda ett annat språk", säger någon.

Kai Nissén från judiska församlingen får en idé. Han vänder sig till Saeed Azam.
– Vad tror ni om att vi tar fram två ungdomar i våra led, och så gör ni detsamma från era led? Vi kan kalla det Ungt Dialogforum.

Björn Lagerbäck säger att han ska sammanställa gruppens tankar, och mejla ut frågor om Dialogforums framtida arbete.

Mötet avslutas med att alla får varsin svart T-tröja med texten "Jag bor i Malmö". Judiska församlingens ordförande packar ner sin tröja, och vänder sig till Björn Lagerbäck:
– Tills nästa gång måste du skriva ner vad vi ska göra.

Shneur Kesselman vet inte om Dialogforum kommer att minska strömmen av rasistiska glåpord och hot mot honom.
– Jag vill gärna tro det men... Djupa antisemitiska idéer får sina uttryck på Malmös gator. Det krävs enorma insatser i skolorna.

Den 1 december - på onsdag - sänder brittiska BBC en radiodokumentär som åter kommer att göra judehatet i Malmö till ett globalt samtalsämne. Saeed Azam, Shneur Kesselman, Fred Kahn... alla intervjuas de.

Åter blir den antisemitism som i Malmö ofta är sammanvävd med ilska över Israels hårda politik mot palestinierna synlig.

Men parallellt finns i Sverige även en annan typ av judehat. En sorts svensk köksbordsantisemitism som aldrig riktigt dött ut efter 30- och 40-talens nazivåg.

Den drabbade ett tjugotal judiska barn mellan sju och tolv år, på läger i Höllviken en helg i oktober. På fredagskvällen omringades kursgården av tonåringar som ropade "Heil Hitler" och slog på fönsterrutor och soptunnor.

Barnen blev rädda. När polisen kom hade gänget stuckit.

Under lördagskvällen kom fler. Runt tjugo ungdomar kastade ägg, trampade ner kursgårdens staket och skrek:
– Judejävlar förstör Höllviken!
– Ni ska gasas!

Sexton skolelever identifieras senare som deltagare i attacken. Ärendet överlämnas till socialtjänsten eftersom barnen inte fyllt femton år. När Ljungenskolans rektor Ulrika Burman hör föräldrar tala om "pojkstreck" - att det lika gärna kunnat vara ett handbollsläger som attackerades - tänker hon: nä.
– Det är inget pojkstreck när man ropar "ni ska gasas" och omringar judar två kvällar i rad.

Höllviken ligger i Vellinge kommun. För drygt tio år sedan flyttade dirigenten Ilya Stupel från kommunen. Under tre år hade han plågats av nazister.

Förföljelsen kulminerade när Stupel sparkades medvetslös av det nazistiska gänget.
– Vellinge är på ytan ett snyggt litet samhälle, men under ytan stinker det, sade Ilya Stupel i samband med rättegången.

För Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), visar attackerna i Höllviken att gamla stråk av judehat finns kvar i Sverige. Han oroas av politikers okänslighet inför antisemitism
– Ilmar Reepalu är inte antisemit. Men när han talar om "den israeliska lobbyn" och menar att judar i Sverige ska ta avstånd från vad Israels krigsmakt gör, då visar han upp en farlig okunskap.

Lika okänsligt var det, enligt SKMA, när Veronica Palm, socialdemokraten som nu lanseras som Mona Sahlins efterträdare, citerade Björn Afzelius i samband med Israels attack mot Ship to Gaza:

"Undrar du också vem Dom Utvalda ska bränna nästa gång?"
– "Dom Utvalda" refererar inte till ett land, utan till judar som grupp, säger Willy Silberstein.

Han påpekar att uttrycket ofta används i nazistisk propaganda.
– Jag tror inte att Veronica Palm heller är antisemit. Men hon är obetänksam och har tagit fasta på antisemitisk retorik.

Veronica Palm ångrade senare sin publicering. "Jag har nu förstått att sångcitatet, när det rycks ur texten, av vissa debattörer på nätet uppfattas som på gränsen till antisemitiskt." Willy Silberstein skrev:

"Nej, Veronica Palm, det är inte på gränsen. Det är antisemitiskt. Att efter händelseutvecklingen i Mellanöstern i generella termer peka på judars vilja att bränna är faktiskt att kollektivt skuldbelägga en viss grupp."

Det är full aktivitet i Judiska församlingens hus. Stolar radas upp, röstsedlar och kuvert läggs i prydliga högar. Det ska bli extrastämma. Ordförande Fred Kahn hoppas att ett viktigt förslag röstas fram: generösare regler för medlemskap.

Idag får bara den som har en judisk mor bli medlem. Men Malmöförsamlingen med 700 medlemmar krymper. Ledningen vill nu även välkomna dem med judisk far och icke-judiska mor.

Församlingen försöker ändra image, bli öppnare och bredare. Man ska inte behöva vara djupt troende för att känna sig välkommen. Stockholms församling är en förebild.
– Där samsas alla, från ultraortodoxa till Erland Josephson, säger Fred Kahn.

I utländsk press cirkulerar uppgiften att "ett trettiotal" judiska familjer flytt Malmö på grund av antisemitismen. En överdriven siffra, enligt Fred Kahn:
– Mellan tio och femton judiska familjer har lämnat Malmö under de senaste tre åren.

Flyttlassen har gått till Stockholm, till Lund, till Israel, till andra platser. Judehat har funnits med som en anledning till flytten, även om det oftast inte varit huvudskälet.
– Få ser en framtid för sina barn i Malmö.

Fred Kahn är kluven till att tala om judehatet. Han älskar Malmö, är uppvuxen här, talar om staden som fantastisk. Han tycker att judar utanför Malmö har en alltför mörk bild av staden.
– De tycker synd om oss. Släktingar frågar om vi inte ska flytta.

En hel del människor ställer den frågan till Shneur Kesselman också. Rabbinen som numera undviker att åka buss och är tacksam att få skjuts i bil till jobbet. Vill han låta sina tre barn växa upp i Malmö?

Ibland hör barnen smädelserna på stan. De frågar:
– Varför ropar folk alltid såna saker till oss, pappa? Försöker de vara coola eller?

Shneur Kesselman svarar undvikande:
– Vem vet... Jag vet inte hur folk tänker.

Tids nog kommer barnen att känna antisemitismen inpå skinnet, tänker rabbinen. Han ler, ett sorgset leende.
– När jag växte upp i Detroit sade alltid folk att jag skulle passa i Europa. Att jag var europeisk. Men i Detroit kände jag mig aldrig rädd.

Shneur Kesselmans hustru, född och uppvuxen i franska Toulouse, promenerar inte gärna på stan med honom.
– Du vet, en man och en hustru vill kunna flanera tillsammans, för att njuta av staden och livet.

Så varför bo kvar?
– Jag och min fru har ett mål: att stärka den judiska identiteten i Malmö. Vi känner ett ansvar.

Han berättar om en lunch för tjugo Förintelseöverlevare som snart ska hållas i rabbinens hem. Sådant känns meningsfullt.

Allt i rabbinens Malmöliv är inte svart. Något år efter att han slutat i sfi-klassen, svenska för invandrare, åkte Shneur Kesselman Öresundståg. Någon ropade hans namn. Han såg en grupp arabiska män, hans försvarsmekanismer satte in - men det var bara en palestinsk sfi-kompis som ville hälsa.

De båda männen log mot varandra på tåget.
– Så kan det vara. Jag önskar att det alltid vore så.