Svårmodet är som bortblåst

The Sonnets.

Lilla scenen, Stortorget.

18.8, kl 20.15.

Första gången jag hörde The Sonnets spela var på en gräsmatta på Emmabodafestivalen år 2002. Då hette de inte ens The Sonnets utan Lazy Painter Jane, döpta efter en Belle & Sebastian-ep. Ett ganska naturligt namn, med tanke på att det var ungefär så sorgset sötpopiga de lät vid den tiden och jag tyckte att jag hade upptäckt ett nytt favoritband.

Några år senare hade de releasefest i restaurang La Couronnes källare, då under sitt nuvarande namn och den gången lät de betydligt mindre som avskalad indiepop. De var på väg dit de är idag.

För när de nu spelar på Malmöfestivalen har det lågmälda förvandlats till r’n’b-soulig surfrock med drag av Fibes, Oh Fibes!. Det är storbandssvängigt och rivigt och man vill hellre dansa än sitta och vara svårmodig. ”New Fire in the City” är en låt med R. Kelly-tendenser om att komma från en trist småstad, följande låt är obekymrad och medryckande sprallig.

Trots att medlemmarna har spelat ihop i några år nu märks ingen slentrian eller rutin på det tråkiga sättet, de är fortfarande så pass glada över att få stå på en scen att de är tvungna att vinka till några kompisar som kommit dit för att titta.

Under avslutande ”A Thousand Summers” vill jag klä på dem likadana dansbandskostymer och bjuda upp den som står närmast till kasedans och det är bara trumpeten som fattas för att soundet ska vara fulländat.

Men allra helst vill jag faktiskt att de ska låta som Lazy Painter Jane igen, för jag saknar mitt mespopfynd.