Linnea Henriksson är uppväxt i Halmstad men har bott tillräckligt länge i stan för att tipsa om var man bör köpa sin falafel under festivalen.
Att konserten, inledningskvällens första på den stora scenen på Posthusplatsen, får ett hemtrevligt drag över sig beror dock i slutändan mer musiken än på sångerskans bostadsadress. Henrikssons låtar knyter ihop svensk sextiotalsschlager med låtskrivarkollegan Orups glansperiod och Veronica Maggios samtidsdefinierande hits, och korsningen av indieestetik och mainstreamambitioner ger låtarna en bred, stadsfestivalsanpassad träffyta.
Det är tydligt att Linnea Henriksson vill göra det mesta av sin knappa timme på scenen och entusiasmen och inlevelsen är det inget fel på. Att vissa av kvaliteterna på debutalbumet "Till mina älskade och älskare" ändå går förlorade beror mer på kompbandet än på huvudpersonen själv. Utan stråkar och med mindre utrymme för de färgsprakande syntarna blir vissa låtar tämligen ordinär gitarrpop.
Men finstämda "Mitt rum i ditt hjärta" stegras elegant och extranumret "Lyckligare nu" har en del småaviga ackordbyten i versen som leder fram till den odiskutabla hitrefrängen.
Henriksson, som kom på fjärde plats i "Idol" för två år sedan, har jämfört känslan i att spela in en soloskiva med att testa bungyjump och liknelsen är fullt begriplig: det handlar om att våga, att hon efter att ha sjungit med jazzgruppen Prylf nu kastar sig ut på egen hand. Men precis som bungyhopparen räddas av det starka gummibandet känns det som att Linnea Henriksson inte helt vågat släppa på säkerhetstänkandet än, att det finns en märkbar riskminimering i vissa av låtarna.
Som sångerska gör hon annars starkast intryck i de lugnare numren, kanske helt enkelt för att hon då koncentrerar sig mer på sången än på att dansa runt på scenen. Allra bäst blir det i den avskalade balladversionen av "Sista gången", ett gripande framförande där Linnea Henriksson tycks sjunga rakt från hjärtat. Utan säkerhetslina.