BOB HUND. Det är inte ofta man går på konsert med skyhöga förväntningar och får dem alla infriade. Den händer yttest sällan. Men regeln är aldrig något utan undantaget, och i Sverige heter det undantaget Bob Hund. Att de har stått på scen under det namnet i över tjugo år nu är svårt att greppa när man ser dem ta Stortorget i besittning som de gör under torsdagskvällen; de gör det med samma energi, precision och ambition som om det vore en spelning på deras allra första turné.
De öppnar starkt, med en av singlarna från 2009 års ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk”, ”Tinnitus i hjärtat”, och följer upp med titelspåret från samma album. Det dröjer inte många sekunder innan Thomas Öberg, iklädd rött och svart, ställer en av sina monitorhögtalare på högkant, kliver upp på den och pekar rätt ut på oss. ”Damer och herrejävlar”, skanderar han och ger sin karaktäristiska Zorro-mask sällskap i outfiten av den än mer karaktäristiska orange- och vitrandiga konen. När kamerorna är borta tar han klunkar direkt från vinpavan.
Bob Hund hade kunnat vara bra mycket sämre som musiker och kommit undan med det, enbart baserat på Thomas Öbergs scenmanér. Men det som är så fantastiskt är att de inte är det. De går från upp till ner, lågt till högt och fram och tillbaka mellan gammalt och nytt i sådan evinnerlig hastighet att det hade varit väldigt enkelt för någon av de fem bakom trummorna, basen, gitarrerna eller syntarna att tappa fokus. De lyckas med något väldigt svårt, att ständigt balansera mellan total kontroll och totalt kaos.
Mot slutet av den krautrockiga ”Stumfilm”, från senaste albumet, ber Thomas Öberg frustrerat i texten om att få tala till punkt. Runt omkring honom är publiken begeistrad. Vi har lyssnat redan från första stavelsen.