Alla som lärt sig klicka på ”relaterade artister” i Spotify vet att det finns
snarlik men bättre musik (We Came As Romans!). Alla som hört Dead by April
innan låtskrivaren Pontus Hjelm hoppade av förra våren vet att det finns
bättre Dead By April-musik än den som spelas nu.
Den börjar med förinspelat piano och/eller syntblipp, sedan följer en studsig
vers med arga vrål och mycket tuggande på tjockaste gitarrsträngen så folk
har något att hoppa till. Zandro Santiagos gnällmjäkiga rensång – alltid med
en hand på hjärtat – signalerar refrängklimax; Jimmie Strimmell upprepar
nyckelfraser med growlröst för att det är så man gör när man spelar tuff
musik. Den dramaturgin beskriver alla låtar utom ”Stronger”, som överraskar
med ett gitarrsolo.
Shortskillarna på scen ser inte ens ut att ha roligt. De står mest där och
trampar och vänder ryggen till mellan låtarna. ”A Promise” och ”Losing You”
har melodier starka nog att överleva behandlingen, men då är konserten
nästan slut.
Hamnutsikten är fin, det är nära till tågen och inget annat band spelar
samtidigt. Några andra rationella ursäkter kan publiken inte ha.