MALMÖ. Ensamhet är våldsamt skönt. När den är självvald, som det brukar
heta. Jag låser till och med toadörren om mig i en i övrigt tom lägenhet.
Min egen dessutom, vem skulle kunna överraska mig där? Ensammast av de
ensamma. Eller kanske bara själv?
Hur som helst är känslan av att vara sig själv nog svår att uppbåda på
festivalen. För böveln, vad mycket mänskor överallt! Var ska jag nu stå och
knorra för mig själv? Inte ryms jag mentalt mellan friterad ananas och
brända mandlar! Hrmpf.
Då kan man ju sannerligen tycka att jag borde gå hem och tjura i stället för
att lägga sordin på det årliga partyt. På festivalen vill glada människor se
andra glada människor. Den som inte är glad är antingen patologiskt knepig
eller missunnsam, påmålat ironisk eller alltför full. Men saken är den att
jag ÄR glad! Bara ovan vid tanken att jag kan tycka det är så hyggligt att
släpas runt längs matgator och karusellstråk, i tjockt os och kletiga
tuggummin. Nog har jag varit på festivalen, denna och andra, förr. Men har
det alltid varit lika kul? Inte!
Om jag tillät en Taube-pastisch beskriva min nya kärlek till en mindre ny
tradition, skulle jag småsjunga. Att så skimrande var aldrig festen,
innerstan aldrig så befriande, gatorna, torgen och parkerna aldrig så
vackra. Och flottyrringarna aldrig så ljuvligt doftande.
Men det vore ju fånigt.
Så varför springer jag plötsligt med andnöd runtrunt för att inte missa
nånting? Det tog en och en halv dag för mig att landa i festligheterna.
Tillåta folk att vandra rakt över mina dojor titt som tätt, tuta mig i
öronen och köra armbågarna i tinningen tills den är oroväckande konkav.
Störde mig till en början, men nu tar jag allt det där med stoiskt lugn.
Jag kan inte säga vad som hänt. Men maten är godare, musiken bättre och alla
på gatan ett snäpp vackrare än under mina tidigare Malmöfestivaler. Vilken
glädje i att vara en sådan bejakande medmänniska! Och jag ser i dem jag
möter att de tycker samma sak om sig själva.
Men i kväll tar hela härligheten slut. Obönhörligt. Min puls är tänkt att
bli normal igen. Jag ska låta mig nöjas med det vanliga sensommarutbudet.
Nattetid har jag börjat linda mig i bomull doppad i pomeransolja. Det sägs
göra susen för att ta festlustan ur en och i stället sätta fokus på jobb,
karriär, hus och hem. Oljan luktar gott och är inte helt fel för min hudtyp
heller.
Alternativet till den odryga oljan är att söka professionell hjälp.
Psykoterapeuten Tullia Sunesson känner igen tomhetssyndromet. Det som slår
till när man först har häcken full och sedan inget alls. Doktorander och
fästfolk drabbas ofta, säger psykoterapeuten.
– De jobbar hårt med att uppnå någonting. Skriva klart sin doktorsavhandling
eller planera sitt bröllop till punkt och pricka. Sedan efteråt, när de
borde vara glada, blir de i stället deprimerade och känner tomhet.
Tullia Sunesson har inget namn på detta konstiga men utbredda tillstånd. Men
hon tror inte sviterna efter Malmöfestivalen blir så förödande. Hela veckan
har folk ju vetat om att fredagen är sista dagen.
Men om förlusten ändå känns svidande?
– Då är det viktigt att bejaka den förlusten. Inte förneka den, eller köra
på i full fart för att slippa se den, säger psykoterapeut Sunesson.
Så jag köper hennes råd rakt av. Festivalen tar slut i kväll.
Jag fattar.
Snart är ligger det bruna löv på torgen.
Jag fattar.
Älgkebab vet jag inte var man hittar på vinterhalvåret.
Sant.
I helgen ska jag slöa framför teven.
Låter nästan sant.