Underbart är kort, som Povel Ramel sjöng. Underbart är 358 dagar utan
Malmöfestivalen, som de gamla grekerna brukade säga.
Första gången festivalen arrangerades, 1985, var den tydligen den största
festen i Malmö sedan 1914, då Baltiska utställningen ägde rum. Det är vad
man kallar många år utan storfest. På den tiden visste de verkligen hur man
inte festar.
Nu är det annorlunda, nu och sju dagar framöver. Det är en intensivt
inbjudande tid. 604 800 sekunder. För visst låter Malmöfestivalens
hälsningsfras som ett sista minuten-ragg på Brogatan: ”Välkommen hem till
mig.”
Klart en del blir misstänksamma när en stad blottar strupen sådär. När
ljuvlig, mjuk och varm hiphop ryms med sjukt grymma och feta
dansbandsarrangemang.
Det här är en festival som vill människor väl och det är givetvis under all
kritik. ”Alla människor är människor, men det är inte alla som är
mänskliga”, som ett ungerskt ordspråk lyder. Viktigt att nämna i
sammanhanget är att ungrarna uppfann langos och ordspråket ”hungrigt svin
drömmer om ollon”.
Malmöfestivalen väcker hungern i väldigt många människor, mänskliga som
omänskliga. Hungern för att ge sig ut på upptäcktsresa. Likt astronauter
landar de i Malmö istället för på månen. Hungriga på sidor av staden som man
oftast missar under resterande 358 Malmödagar utan festival. Många invånare
tar sina första riktiga steg i Malmö under festivalen.
Håll i er.