Hårdrock. Hammerfall.
Stortorget, kl 19.00.
– Ni är alla ”Templars of Steel” och ni vet om det, hojtar Hammerfalls sångare
Joacim Cans tio minuter in i konserten och publiken jublar.
Bättre än något annat svenskt band lyckas de sälja känslan av hårdrocken som
en urkraft som funnits åtminstone sedan dinosaurierna dog ut (antagligen var
det Ozzy som bet huvudet av dem), något som kommer att vara för evigt och
som förbrödrar alla som kämpar för den. Det kvittar om du kommer från Pluto,
har tre ögon och en elefantsnabel – gillar du metal är du en god människa
och en i gänget.
Den känslan är väldigt fin, och helt omöjlig att undgå när Hammerfall
dundrar på med eld, fyrverkerier och alla de där klämmiga åttiotalsriffen
som Judas Priest och Accept aldrig kom på att skriva.
Man kan klaga på att vokalisten (som vanligt) låter lite tunn, på att bandet
använder hårdrocken som ett mål snarare än ett medel eller på ironin i att
ett så trygghetsskapande band spelar låtar som ”Rebel inside” och
”Renegade”.
Men det vore lite som att gnälla över att ”Så ska det låta” är ytlig,
folklig underhållning. Hammerfall headbangar synkroniserat, gör sin grej med
osviklig entusiasm och lyckas antagligen bättre än Mayhem med att få
tioåringar att välja Iron Maiden framför Måns Zelmerlöw. Det räcker faktiskt
ganska långt ibland.