Pop.
Mike Patton med Malmö Symfoniorkester.
Stora scenen, Stortorget, 17.8, kl 22.00.
Snacka om ulv i fårakläder. När Mike Patton drar på sig sin bästa vita kostym
för att sjunga italienska poplåtar från femtio- och sextiotalet har större
delen av publiken förmodligen ingen aning om vem han är.
Spontant skulle man kunna placera den fyrtioårige amerikanen, med sin
honungsröst och sitt oklanderliga italienska uttal, i samma kontext som
”Solens mat” och den där sliskiga ”Ljuva italienska sånger”-samlingen som
annonseras i tv. En man som både när och bär drömmen om idylliskt lantliv i
Valli Tortonesi när barnen har flyttat hemifrån.
Det där är den Mike Patton man kan boka till en langososande stadsfestival.
Fast den Patton som spelar bisarr collagemetal i Fantômas, gör
rocktolkningar av indianmusik i Tomahawk och joddlar på Björk-skivor lurar
under ytan.
Inledningen befinner sig en hårsmån från Eros Ramazotti, med gråtande violiner
och powerballadtrummor. Någon enstaka demonisk frasering antyder att det
inte är en genomsnittlig latino lover på scen (Pattons backslick och
maffiamustasch pekar dock ditåt).
Därpå blir det åka av i filmiskt gangsterjazziga arrangemang där såväl
vokalist som orkester pendlar elegant mellan viskningar och hetsiga utbrott.
Sedan klarar han inte att hålla masken längre. Enligt vedertagen Pattonlogik
kräver musik sarkastiska grimaser; här en låt där han gallskriker över en
brölande kakofoni som plötsligt förvandlas till solig riviera-pop i några
sekunder och sedan tillbaka till vrål. Patton räcker leende fingret åt
publiken ifall någon skulle ha missat poängen.
En låt senare är det ickeironisk smörsång och vänliga femtiotalsstråkar igen.
Och modern musiks svar på den schweiziska armékniven har möjligen höjt
medelåldern bland sina svenska fans med tjugo år.