LILLA TORG. När Björn Ranelid med sitt särpräglade språk pratar prosa tvingas
publiken att hålla andan för att hänga med.
– Det gäller att koncentrera sig om man ska hinna förstå något, säger Inger
Weibull, en av flera hundra besökare som igår valde att se Björn Ranelid
uppträda tillsammans med cover-bandet Tales på Hedmanska gården.
– Men hans texter är väldigt underfundiga och fascinerande, säger Inger
Weibull.
Iklädd grått linne, kavaj och öronsnäcka trollband den gamla MFF-spelaren och
författaren den lydiga publiken under sin gyllene kalufs.
”Folk brukar sitta och vänta på att jag ska komma av mig”, säger Björn Ranelid
till publiken. Men Björn Ranelid snubblar inte på ett enda ord. Han pratar
snabbt och trummar fram sina livsvisdomar. Han hyllar gamla svenska
författare såsom Tomas Tranströmer och August Strindberg, och slänger
samtidigt en känga åt Adolf Hitler.
Han pratar, diktar och byter ämnen så fort, så ibland kan man tro att det är
Claes af Geijerstam som står på scen.
– Han är verkligen fängslande. Det han tar upp om livet och om varandet är
väldigt intressant, säger Pia Heijkenskjöld som varit ute i god tid och
lyckats sno åt sig en av bänkplatserna.
– Allt inne i hans huvud verkar komma helt naturligt för honom. Det är härligt
att se, säger hon.
Björn Ranelid fortsätter med att namedroppa gamla avlidna författare och
Stockholmsadresser. För att rädda publiken från överhettning tar emellanåt
bandet Tales över och spelar drömsk meditativ jazz och folklore, och
publiken hinner andas ut.
Efter en Simon & Garfunkel-cover tonar bandets saxofon ut och Björn Ranelid
drar igång sin ordsalva ännu en gång. Den här gången härmar han en dreglande
Stephen Hawkings till publikens förtjusning.