PINK FREUD. Polsk jazz har hög status, sedan lång tid och inom alla möjliga stilar. Vitala Pink Freud passar bra in på listan och har också det där svåranalyserade egna i soundet och attityden. Med ögonbindel på skulle man ändå knappast gissa på vare sig USA eller Skandinavien.
De fyra är lika förtjusta i att dunka fram en enda ton, som i att byta stuk på låtarna mitt i, à la collage. Man börjar med tung maskinell funk som svänger och går i nästa låt över till en hetsande rullande puls nånstans mellan New Orleans-parad och Bo Diddley. Det är när polackerna drar på som ett slags stålkantat, europeiserat brassband från Louisianas pärla som de engagerar mest.
Ett par ballader blir mera stillastående, men samtidigt vibrerar det ett slags hungrig, god energi undertill även där. Barytonsaxofonisten Tomek Duda och trumpetaren Adam Milwiw-Baron riffar ihop och den sistnämnde färgar gärna sin klang med stiliga elektroniska effekter. Basisten Wojtek Mazolewski, som njuter oerhört mycket av alltihop och är den som lever ut fysiskt på scenen, visar vad det betyder för en grupp att ha en naturlig showman.
Frenetiskt, frimodigt, friskt & fräscht. Freudianskt, helt enkelt.