"Se inte tillbaka på det som försvann, det är redan förbi och förlegat", sjunger Mikael Wiehe i sista extranumret när Hoola Bandoola Band gör sina första Malmöspelning på tolv år.

Och jag som trott att det var 60-talisterna som var den ironiska generationen.

Bara tio minuter tidigare hade han sjungit om hur "det är vi som är legenderna för dom som kommer sen" — ett lån från Jerry Rubin, och ett trosvisst utlåtande som är rätt typiskt för det band som i början 1970-talet etablerade Mikael Wiehe som en orädd och begåvad sångförfattare.

Live under sommarens avskedsturné ger Hoola en i huvudsak gammal- och godmodig föreställning som liksom så mycket Wiehe ägnat sig åt på senare tid innebär ett slags bokslut. Konserten inleds med debutskivans "Hemmet", som idag framstår som en socialrealistisk och milt humoristisk motsvarighet till "When I'm 64". Gitarristen Peter Clemmedsson imponerar med granna countrylicks, och bandet omhuldar den rena enkelheten.

Riktigt bra sånggrupper — från The Band till Hoola, Queen och till och med Smokie — har ett omisskännligt eget vokalsound. Utan Povel Randén och framför allt Björn Afzelius blir det något annat; Mats Bengtsson och Mats Persson gör oklanderliga stand in-insatser, men de låter enbart som Wiehes tillbakadragna körsångare. Pastor Bengtsson är i gengäld den som på sin orgelpall skänker must åt den nyskrivna "Strö all min kärlek". Men finaste ögonblicket är nog den vemodiga "Jakten på Dalai Lama".

Starkast blir jublet ändå när Wiehe inför "Keops pyramid" kommenterar sommarens världshändelser med att "kapitalismen är på väg mot sin undergång" — han har alltså läst skriften på väggen — och klärvoajant tillägger att "horisonten blir allt ljusare". Vi får anta att det inte är den framrusande ekonomin i det auktoritärt statskapitalistiska Kina han blickar mot.