Jämmer och elände. Så hette en känd skiva med Melissa Horns mamma Maritza Horn. Uttrycket är inte helt obekant i trubadurdotterns verkligt jämrande arenapop där den ena basala känslan efter den andra slingrar sig om varandra och kvider fram generande raka textrader på svenska.
Precis som sin mamma är hon en berättare, men med en stor skillnad. Melissas historier utspelar sig alltid i en isoleringscell. Inga platsbeskrivningar, ingen natur, inget samhälle. Bara två karaktärer existerar. Jag. Och du. Möjligtvis kommer en hotfull "hon" förbi på besök då och då.
En blåklädd Melissa Horn visar privata fotografier istället för att ha en backdrop på scenväggen. Ett är på utsikten från hennes gamla flickrum, där hon började skriva musiktexter om samma saker hon fortfarande skriver om. Hon säger att låtskrivandet var och är resultatet av en oförmåga att säga hur det är när det verkligen borde sägas. Och av ett hämndbehov på pojkvänner och ex. Det hörs.
Men att hon vågar låta det höras är också anledningen till att Stortorget är fullt till bristningsgränsen den här tisdagkvällen. Till skillnad från andra gånger Stortorget fyllts är Melissa Horns stortorg ett som står blixtstilla, inte stökar och super, inte dansar, inte vrålar – men ett torg där publiken aldrig heller tunnas ut under spelningens gång.
Hur svårt jag än har för romantiserandet av ett neurotiskt förhållningssätt till relationer finns en dragningskraft i Horns känslobubbla som verkligen har fungerat på Sverige, och som är imponerande att se resultatet av. "Jaha, nu ska man böla igen" förklarar ett par malmöiter i övre medelåldern bredvid mig innan konsertens start. De rör sig sedan inte ur fläcken under Horns framträdande och det är svårt att inte omvärdera det som händer på Stortorget till någonting ganska modigt.
Horn själv är mer musikalisk än genren kräver, och gör i sina bästa stunder suggestiv country. De höga tonerna, när det överdrivet artikulerade Lisa Ekdahl-glidandet lämnas därhän, är makalösa. Framförallt smittar Melissa Horns rakryggade pondus av sig. Hon tvivlar aldrig en sekund på rätten att älta jämmer och elände över gitarr och har från gräsrotsnivå skapat sig en stor publik på det.