KURT VILE. Uppslutningen till Kurt Viles spelning på torsdagskvällen är stor, men det förvånar nog ingen av oss som är där. Har man väl upptäckt Philadelphia-gitarristens musik kan man nästan omöjligt ha undgått den stora mediala uppmärksamhet han fått för den, särskilt under det senaste året, och även om han solodebuterade redan 2008 är det främst senaste albumet ”Smoke Rings For My Halo” som det skrivits om.
Mycket av det vi får höra kommer också därifrån. ”Runner Ups” får representera allt det som innefattas i det amerikanska uttrycket smooth, ”Jesus Fever” ger honom tillfälle att plocka upp takten och i ”On Tour”, när den långa luggen täcker nästan hela ansiktet, lyckas han med konststycket att båda låta och se ut som Neil Young på samma gång.
Hans förmåga att bygga upp ljudbilder kommer fram särskilt bra i ”Hunchback” och ”Ghost Town”, som drar åt det noiseigare hållet, även om det – hur klyschigt det än må låta – är som ensamvarg med akustisk gitarr som han faktiskt gör allra störst intryck. Att han också avslutar just så, ensam på scen till akustiska ”Peeping Tomboy”, är kanske ett tecken på att han känner likadant.